Varje år förs svenska skolbarn bort utomlands för att giftas bort. Detta har pågått i årtionden och eftersom det handlar om tvång torde det inte vara särskilt svårt att bestraffa föräldrarna också med befintliga lagar. I Sverige, landet där man helst tror andra om gott, har det dock i stället varit tabu att prata om problemet.
En bidragande orsak till det tabubeläggandet kan vara stiftelsen Expos verkliga bottennapp, deras antologi ”Debatten om hedersmord” från 2004. Numera är så gamla titlar ur Expos bokproduktion borttagna från deras hemsida, men för några år sedan, då alla publikationer som Expo gett ut sedan starten redovisades, saknades av någon anledning denna bok.
Det är inte särskilt svårt att gissa att det berodde på att det helt enkelt blev för pinsamt att påminna om boken, där problemet med hedersmord och tvångsgiften beskrivs som att svenskar genom att påpeka dessa problem kan framställa sig som bättre än invandrare, att det därför är en form av rasism att tala om hederskulturer.
Stockholmspolisen har en särskild specialistgrupp som arbetar med tvångsgiften och när P4 Stockholm gör ett reportage om det intervjuar de en kvinna som vid femton års ålder blev bortgift med en äldre man i hemlandet.
P4 illustrerar reportaget med ett foto på en ung kvinna som sitter på en strand. I reportaget kallas kvinnan ”Lisa”. Och hade man enbart gått på SR:s uppgifter hade man kunnat tro att hemlandet är närliggande. Kvinnan kanske sitter vid Öresund och hon har blivit bortgift med danske Preben, eller också kanske hon sitter vid Svinesund och har blivit bortgift med Håkon fra Halden.
Det påpekas att namnet inte är det riktiga och att bilden är en genrebild. Verkligen? Valet av bild och valet av namn vittnar dock om att man försöker trolla bort de verkliga problemen så gott som det nu går. Ett försök att ljuga när man ändå tvingas berätta sanningen.
Eftersom vi har andra källor än Sveriges Radio vet vi givetvis att hemlandet med största sannolikhet finns i Mellanöstern och att ”Lisas” verkliga namn låter lite mer exotiskt. Så vilka tror de att de lurar? De försöker berätta en historia utan att berätta den, att skildra ett problem utan att beskriva problemet.
Sveriges Radio är dock inte ensamma om denna slags lögn. Inte heller är Sverige unikt. I Storbritannien får de som studerar för att bli poliser lära sig om kvinnlig könsstympning, att det också kan drabba transkvinnor.
Kvinnlig könsstympning, något som framför allt praktiseras i en del länder i nordöstra Afrika som Somalia, Eritrea och Etiopien, innebär att en del av klitoris skärs bort. Risken att en transkvinna, alltså en man som identifierar sig som kvinna, skulle drabbas av det, är inte särskilt stor, för att nu uttrycka det försiktigt. De föräldrar som utsätter sina döttrar för denna behandling har – hur förfärligt det än kan låta för en del – inte anpassat sitt tänkande till den värld där karlar kan föda barn. Följaktligen är det rent nys och en förolämpning mot de kvinnor som utsatts eller riskerar att utsättas för detta, att påstå att det också är något som kan drabba män.
Men i Tyskland är de inte dåliga heller. Det är nu över tio år sedan den ökända nyårsaftonen i Köln då hundratals kvinnor utsattes för sexuella övergrepp, i värsta fall våldtäkter men framför allt i väldigt hög grad i form av tafsanden.
Tafsandena har fortsatt, inte minst i simhallar. För att göra något åt detta har Kölnerbäder, alltså Kölns badhus, gjort en affischkampanj med motton som ”Schubsen ist nicht lustig!”, där två killar, varav en med blont hår, knuffar en mörk flicka i vattnet. Under rubriken ”Stopp! Grabschen verboten!” ser vi en mullig dam med rött hår tafsa på en ung mörk kille med benprotes. Och under rubriken ”Halt! Bitte klopfen” öppnar en blond och ljushyad karl dörren till ett omklädningsbås där en kvinna med mörkare hud och brunt hår försöker skyla sig.
Här är det alltså än en gång samma sak. Problemet med män som tjuvkikar i omklädningsbås och män som tafsar på kvinnor rör till allra största delen män från vissa länder i Mellanöstern, där Afghanistan intar en särställning. Det innebär givetvis inte att det inte finns snuskgubbar och även -gummor för den delen i alla kulturer och bland alla människor, men den organiserade formen av tafsande där en grupp män omringar en kvinna, är ett afghanskt fenomen som blivit ett problem också i Sverige tack vare stor invandring därifrån. Att försöka skyla över det problemet genom bilder som visar på andra former av tafsande, är än en gång samma sak: Man talar om problemet utan att beskriva det, man berättar en historia utan att berätta den.
Dan Korn
