Alla minns vi självklart slagordet från sommaren 2000, efter George Floyds död under en polismans knä: ”Black lives matter”. Men att svarta människors liv räknas, är en sanning med modifikation. Det beror på vilka svarta vi talar om.
Den tysk-amerikanske antropologen Franz Boas slog med sin forskning hål på de flesta rasistiska missuppfattningar. Exempelvis visade han att vetenskapsmän, om de fick tillgång till mänskliga inälvor, inte kunde avgöra vilken hudfärg människan haft. Han levde förvisso i en tid då DNA-forskningen ännu inte utvecklats särskilt långt, men trots det kan man ännu säga att hudfärg inte spelar stor roll i biologiskt hänseende. Men oj vad viktigt det kan vara kulturellt.
När Floyd dog var upprördheten enorm eftersom en vit polis dödat en svart man. När svarta dödar varandra, eller när svarta dödar vita, får det inte alls samma uppmärksamhet. Men det viktigaste är ändå att Floyd var en amerikansk svart man. Hudfärgen avslöjade hans afrikanska ursprung. Trots att jag inte vet något om hans familjebakgrund är det inte särskilt långsökt att utgå från att han var ättling till de slavar som skickades till Amerika från Afrika under 1600- och 1700-talen.
Georg Floyd var följaktligen mer amerikan än en mycket stor andel av Amerikas vita befolkning. När exempelvis den stora utvandringen av svenskar till USA började, hade Floyds förfäder sannolikt redan levat i flera generationer i Amerika.
Floyd var en del av det amerikanska samhället. Hans tragiska död ledde till våldsamma och direkt nedbrytande protester. Men det var därför att Floyd var amerikan. Hade han varit afrikan lär ingen ha brytt sig om ifall han levde eller om han dog. Black lives don’t matter, åtminstone inte så länge svarta lever på den kontinent de härstammar från, Afrika. De kulturellt vita med svart hudfärg i USA är en sak. Afrikas svarta är en annan.
Få saker visar mänsklighetens cynism så tydligt som behandlingen av svarta i Afrika. De är bara intressanta om man kan utnyttja dem i ett eller annat hänseende där deras liv spelar liten roll. Och vill man se verklig rasism hittar man den mycket lättare i Afrika än i Amerika eller Europa.
I Sudan syns denna rasism tydligare än på andra håll, där folket i norr, nära gränserna mot Libyen och Egypten är ljusare i hyn än folket i landets södra del, mot gränserna till Tchad, Centralafrikanska republiken, Sydsudan och Etiopien. Folket i norr ser sig själva som araber och är muslimer. De ägnade sig tidigare i hög grad åt slavhandel, där de svarta i söder fångades, förslavades och exporterades.
”En skiftning i kulören, det gör väl ingenting” sjöng på sin tid Evert Taube, men i Sudan gör en skiftning i kulören mycket. Även om slaveriet tillhör det förgångna är gamla motsättningar ännu levande. Att araberna i norr i hög utsträckning lever som boskapsskötare, medan de svarta sudaneserna i söder huvudsakligen lever på jordbruk komplicerar situationen ytterligare. Och bara för att göra det ännu krångligare: På grund av långvarig torka i norr har araberna i norr drivit sina boskapshjordar längre söderut, in på odlad mark och jordbrukarna i söder har svarat med att mörda boskapsskötare.
När nu boskapsskötande araber från norr fördriver och mördar den svarta befolkningen i södra Sudan är det ett folkmord av gigantiska proportioner, men det är ingen lätt konflikt där de goda mördas av de onda. Därav finns ett skäl till det kompakta ointresse omvärlden visar när människor fördrivs och mördas, när massor av barn svälter. Inga demonstrationer får SL att lägga om busslinjer i Stockholm. Inga tältläger syns vid universiteten. Inga Gretor åker båt till Röda havet.
På sistone har dock medierna meddelat en smula och Magda Gad rapporterar från den sudanesiska provinsen Darfur från andra sidan gränsen i östra Tchad. Och det är förfärliga saker de rapporterar om. Darfurs viktigaste stad, Al-Fashir, intogs nyligen av Rapid Support Force, RSF, som beräknas ha mördat nittio procent av stadens hundra tusen invånare. Enorma massgravar har grävts, vilket framgår av satellitfoton, där man också kan se blodfläckar av sådan storlek att de alltså ses på avstånd uppifrån.
Givetvis är det bra att detta uppmärksammas. Men det får ändå en bitter eftersmak. RSF stöds med vapen av Förenade Arabemiraten. Det är givetvis förkastligt, men det går samtidigt inte att blunda för att orsaken till att just detta uppmärksammas internationellt beror på att Förenade Arabemiraten, tillsammans med ett antal andra muslimska länder, närmat sig västvärlden och därmed är i fiendskap med länder som Iran och Qatar. Särskilt Qatar, med oljemiljarder och tv-stationen Al-Jazira, spelar stor roll för att budskapet om folkmordet i Darfur ska kunna utnyttjas som propaganda mot Förenade Arabemiraten.
Det RSF med Förenade Arabemiratens stöd gör, är fruktansvärt och det finns inga förmildrande omständigheter för folkmord. Men när medier som i årtionden inte uppmärksammat den sedan långa tider pågående konflikten plötsligt visar intresse för det som händer i Sudan, finns det anledning att misstänka att intresset inte beror enkom på omsorg om de svarta människor som massmördas av araber i Darfur.
Black lives don’t matter, bara om de kan användas i politiskt makt- och propagandaspel.
Att konflikten går att spåra i torkan i norra Sudan, som drivit boskapshjordarna söderut, är dessutom gefundenes fressen för de som hävdar att jorden kommer att drabbas av väldiga flyktingströmmar på grund av klimatförändringar. Det finns så få tecken på sådana flyktingströmmar, men med lite god vilja – man måste givetvis bortse från att torka i ökenområden i Saharas utkant knappast är något nytt – kan man tolka konflikten som beroende på klimatförändringar. Undergångsprofeterna kan alltså utnyttja folkmordet till sin fördel.
Samma sak gäller i Nigeria. Där är det den våldsamma sunniislamistiska gruppen Boko Haram som terroriserar befolkningen och bedriver massmord. Det har pågått i snart tjugo år utan att väcka något större intresse från mediernas sida. Inte heller morden där har lett till demonstrationer och upprörda brandtal i Väst. Ingen flotta seglar till Guineabukten med hjälpsändningar.
Inte förrän Donald Trump för två veckor sedan offentliggjorde att han meddelat det amerikanska krigsdepartementet att förbereda sig på att sätta in trupp i Nigeria. Detta främst för att hjälpa de kristna som utsatts för massmord. Då blev det fart på folk.
I de grova förenklingarnas värld har det påståtts att det inte bedrivs något massmord på kristna i Nigeria. Men de uppgifter som kommit fram motbevisar inte alls det. Snarare görs situationen ännu värre. Boko Haram mördar kristna, men de mördar också shiamuslimer som inte vill bli sunni. Av dessa fakta relativiserar man alltså det så att inget särskilt folkmord mot kristna förekommer. Men folkmord är det alltså, bara det att det inte enbart drabbar kristna.
Med andra ord verkar folk strunta i att människor mördas i Afrika så länge man kan ge en förtydligande känga åt Donald Trump. Än en gång är människorna i Afrika bara rekvisita i en politisk kamp som handlar om helt andra saker. Black lives don’t matter.
Dan Korn
