Kultur En sådär 45 minuter innan bokreleasen börjar på Sturecompaniet plingar det till i mobilen: ”Ska du gå på Jan Emanuels bokrelease?” Det är branschkollegan som undrar, när jag sitter och fikar efter plugget med yngsta sonen på ett trivsamt konditori i Sundbybergs centrum.
Jag tackar för upplysningen och svarar att jag inte hade en aning om att han har release ikväll, men klart att vi ska dit. Att ingen av oss står på gästlistan löser sig.
I fredags morse började jag lite förstrött bläddra i den signerade tegelstenen jag fick med mig hem. Lika tjock som Marx första del av Kapitalet, men faktiskt lite högre, alltså lite större sett till sidornas storlek börjar min stridskamrat från ungdomens SSU Stockholms län och senare den anrika socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala, Anders Kalat, med att konstatera när han håller i författarsamtalet på releasen.
Bokomslaget pryds av en posé där författaren ser ut som en blandning mellan Karl Marx och Napoleon, med ett ego som inte ligger Zlatans i storlek efter.
Den här boken, Så var det med det (Volante förlag), förtjänar ingen vanlig recension eller anmälan. Ty det skulle inte göra den rättvisa. Jag sätter den i händerna på J och ber henne bläddra lite i den medan jag fixar ihop en sillunch till oss båda.
Det slutar med att hon högläser och vi ibland ligger dubbelvikta över bordet. Ty den här självbiografin är den i särklass roligaste bok om politik som skrivits i Sverige. Jag vet, ty jag har läst ett stort antal av dem, om än inte alla, fast jag jobbar på det.
Det första jag slås av är de innehåller vad jag kallar för ”Jan Emanuel-rubriker”. Jag har satt några tusen rubbar under mina år i journalistiken, men aldrig satt något som ens kommer i närheten av Jan Emanuels kapitelrubriker.
Låt mig ge ett par exempel.
”Kapitel 16. Om sökande, anledningar till att göra dåliga val och handlingar samt ynnesten att få uppleva kärlek vid första ögonkastet trots en gammal madrass och att man har alla odds emot sig. Och om en viktig grotta.”
Eller
”Kapitel 20. Om hur jag började jobba på Hassela solidaritet, hur jag insåg att hjärntvätt kan vara bra och hur jag av rent intresse och engagemang började göra analyser och manualer som långt senare skulle göra mig väldigt, väldigt rik.”
Därtill, och på var och varannan av bokens totalt ungefär 600 sidor levereras vad jag bäst kan kalla för Jan Emanuel-truismer. De kan läsas helt fristående från varandra, lite som en 2020-talets svar på Maos lilla röda. Fast i form av Jan Emanuels stora då.
Låt mig ge ett exempel ur högen. Sidan 240. Längst ned: ”Poliser är nämligen inte dumma i huvudet. Däremot är de ofta väldigt begränsade av lagar, åklagare och fega chefer.”
Detta alltså skrivet av en tidigare värsting, hojåkare, Västindienseglare, Robinsonvinnare samt sedermera lagstiftare och därefter framgångsrik företagare och multimiljonär. Onekligen en okonventionell syn på lagar och åklagare, den före detta riksdagsledamoten (S) har.
Han lär vara god för en sådär halv miljard spänn, enligt ryktet. Jag vill här slå fast att jag är grymt imponerad av Jan Emanuels klassresa. Vilken story, och framförallt, vilket sätt han berättar storyn på.
I veckans Söndagsintervju i P1 frågar programledaren Martin Wicklin honom om han använt spökskrivare. Svaret är nej. Eller rättare sagt testade han det i början, men det funkade inte. Istället skrev han själv, en tegelsten som är skriven som om den är skriven för en 10 till 12-åring som kan sluka böcker. Eller på lätt svenska om man så vill. En tegelsten alltså, på lätt svenska. Ändå kortade förlagets redaktörer ned manuset med 200 sidor. Också det unikt.
Han säger själv att han skrivit en bok för folk som inte läser böcker. Och det har han gjort rätt i. Ty det är många grabbar där ute som snedseglar, och som behöver ta sig i kragen på det sätt den öppet kristet troende Jan Emanuel predikar. Men det kommer också med stor sannolikhet resultera i att den inte anmäls på landets fina kultursidor, vilket Jan Emanuels självbiografi givetvis kommer klara sig alldeles utmärkt utan. Istället blev det signifikant nog ett välskrivet kändisreportage på Expressens kultursidor(sic!) efter releasepartyt i Stureplans krogvärld.
Till sist. Det som gör boken så galet rolig är hans förmåga att berätta stories. Han är en gudabenådad bullshitter, (och detta sagt med genuin värme i rösten), full av stories som förtjänar god och rak storytelling, med glimten i ögat och humor i rösten.
Som ett exempel på vad ni får lägger jag här nedan ut en skärmdump av historien med Balkong-Kennet (polis besatt av att sätta dit precis alla i Gottsunda – där Janne växte upp), civilpolisen Lena Larsson (Gotlands svar på Balkong-Kennet), Tommy Torsken (sådana som Kennet och Lena vill sätta dit), Zippo (”en kille som hade det uttalade målet att bli bänkalkis redan som 15-åring”), eller som Jan Emanuel karaktäristerar honom: ”En mycket udda ung man, men grym på att spränga kassaskåp – även om vägen dit hade varit learning by failure”.
Jan Emanuel har skrivt en unik politisk självbiografi och pedagogisk stridsskrift. Det närmaste jag kommer att tänka på är den engelska Toriespolitikern som var mycket överklass och satt i Thatchers regeringar, Alan Clark, som skrivit engelsk politiks absolut roligaste och galnaste och mest självutlämnande memoarer någonsin. I inledningskapitlet beskriver han sin sexuella relation med ”the Coven” bestående av en mor och hennes två döttrar. En annan episod berättad av Clarks unika penna är när han är föredragande minister i det brittiska underhuset och anklagas av sin motdebattör från Labour för att vara berusad. I memoarerna bekräftar han detta genom att skryta om de olika flaskor Bordeaux i 5000-kronorsklassen han druckit innan debatten.
Det finns blott en sak att invända mot författarens unika och roliga språk och förmåga att berätta historier. Och det är att det faktiskt efter ett tags läsning blir en romantiserad och humoristisk bild av livet som tjuv, för att använda författarens egen vokabulär som mer än en gång påminner om språket i en svensk pilsnerfilm från 1940-talet. Nästan så att livsstilen lockar också en vit medelklassman med juridiksturider i bagaget, som undertecknad. Och det är kanske inte meningen med boken?
Ta nu och förstora upp de bifogade bilderna och njut av ett exempel på Jan Emanuels svårefterhärmeliga humoristiska storytelling.
Andreas Henriksson
Redaktionschef
