Media – framförallt Expressen och doku.nu levererar återkommande avslöjanden om antisemiter, judehatare och allmänna tokstollar på Vänsterpartiets valsedlar inför valet som avgörs på söndag.
Partiet ser till att sparka ut de avslöjade från valsedlarna men av det jag hittills hört från partiledningen (7 september) väljer partiledaren Nooshi Dadgostar och övriga V-ledare fortsatt att individualisera problemen. Att Vänsterpartiet i själva verket har ett par tunga strukturella problem väljer man att blunda för. Dels är huvuddelen av de V-kandidater som avslöjats som skapare och delare av vidriga påståenden personer från Mellanöstern som knappt talar svenska. Att partiet ägnar sig åt sådana kandidatnomineringar handlar inte om individer utan om strukturer. Dels pekar mängden av avslöjade judehatare på att Vänsterpartiet dras med en strukturell bildsättning där antisemitism accepteras och ursäktas. Vilket nog i första hand har med det Sovjetkommunistiska arvet att göra. Kommunism och antisemitism – omdöpt till sionism – är helt enkelt två kommunicerande kärl.
Ska Vänsterpartiet någon gång i framtiden kunna bli ett regeringsparti som någon vill samarbeta med så krävs att Nooshi Dadgostar – som själv vare sig är kommunist eller antisemit – sätter hårt mot hårt och går i SD-ledaren Jimmie Åkessons fotspår.
I oktober 2012 skickade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ut ett brev till alla medlemmar som hade förtroendeuppdrag för partiet. I brevet gjorde Åkesson klart att det ”från och med nu råder nolltolerans mot rasism och extremism i partiet och att arbetet med att städa upp i leden ges högsta prioritet.”
Åkessons brev kom som en reaktion på återkommande avslöjanden i media om förtroendevalda i SD som, framförallt på sociala medier, ägnade sig åt rasism, Hitlervurmande, annan extremism av olika slag och allmän rättshaverism i partiets namn.
Brevet var ett offentligt erkännande av att SD: s problem med extremister och tokar av olika slag inte främst handlade om enskilda haverister utan om att partiet hade ett allvarligt strukturellt problem som man nu öppet tog itu med.
Medias reaktion var den väntade.
Den 16 november 2012 konstaterade till exempel Aftonbladets erfarna och ledande politiska kommentator Lena Mellin att ”Med sitt brev om nolltolerans mot rasism kan Jimmie Åkesson ha grävt sin egen grav eftersom han löper risken att bli ett offer för maktkampen mellan partiets olika falanger.”
Lena Mellins slutsats var att ”ingen partiledare klarar en sådan fajt.” Jag respekterar och gillar Lena Mellin. Hon har ofta rätt. Men i detta fall hade hon fel och Jimmie Åkesson fick rätt.
När Åkesson satte hårt mot hårt så satte han också långsiktigt upp SD på listan över möjliga och kommande regeringspartners. Idag är Sverigedemokraterna både näst största parti i riksdagen och i opinionsmätningarna inför valet på söndag. En liknande utveckling för Vänsterpartiets räkning ska inte omöjligförklaras.
Men då krävs förstås att Dadgostar och de övriga i partiledningen öppet erkänner partiets problem och gör det solklart att vare sig kommunister, antisemiter och rättshaverister och heller inte människor som inte förstår svenska kommer att kunna få förtroendeuppdrag för Vänsterpartiet.
Självklart kommer en och annan extremist att slinka igenom strukturgallret i alla fall. Så är det i SD, i S och i alla partier. Men då kan man lätt åtgärda saken som det individproblem som det då är.
Riksdagens politiska partier behöver axla ett ledarskap om Sverige på allvar ska ha en chans att komma tillrätta med de strukturella problem som ett par decenniers utomeuropeisk massinvandring har orsakat.
I augusti i år publicerade Institutet för framtidsstudier boken ”Mellan två världar” som sammanställts av Bi Puranen som har uppdraget som generalsekreterare på World Values Survey. ”Mellan två världar” är en djuplodande och rak och öppen granskning av hur massinvandringen påverkar det svenska samhällets struktur. Granskningen bygger på ett gediget arbete. Jag citerar några rader ur den inledande sammanfattningen:
”Mellan två världar bygger på möten med 7 354 personer, främst människor födda utanför Sverige. Genom enkäter, återintervjuer och personliga djupintervjuer undersöker boken deras drömmar, ideal och livsval. Resultaten bygger på World Values Surveys internationellt prövade frågor, vilket gör det möjligt att jämföra människor från olika länder och följa hur värderingar förändras över tid.
Hur skiljer sig migranters syn på familj, religion, jämställdhet, arbete, sexualitet och samhälle från värderingarna hos dem som är födda och uppvuxna i Sverige? Vilka uppfattningar förändras snabbt, och vilka lever kvar under lång tid?”
Jag lyfter fram ett par punkter ur ”Mellan två världar” som har helt grundläggande betydelse för en integration som knyter an till Sverige struktur på ett bra sätt:
- Tiden i Sverige är mindre avgörande än deltagande i sociala sammanhang.
- Arbete, språk och vardagskontakter är nycklar till förändring.
De stora utanförskap som idag har uppstått i Sverige kännetecknas dessvärre av frånvaro av både svenska strukturella sociala sammanhang och av svenskt språk och arbete. ”Tiden i Sverige” som förr – då invandringen i huvudsak var europeisk/västlig och begränsad i omfattning – hade en avgörande betydelse i sig självt för integrationen kan idag tvärtom vara en problemfördjupande omständighet. Främlingens villkor är alltid – oavsett vad man tycker om det – tuffare och svårare än för den infödde.
Men har man tiden på sin sida, vilket man har om tiden domineras av svenska språket, arbete och sociala vardagskontakter med det svenska, så kan den tuffa tiden bli ganska kort. Men en tid som bara går och går utan att man kommer närmare den svenska strukturen leder snarare till ökad risk för alltmer åtskilda världar. Vilket i sin tur ökar riskerna för polariserande extremism som bygger sina egna strukturer.
De politiska partierna har kort sagt ett stort ansvar. Om Vänsterpartiet tydligt och strukturellt stänger dörren för kommunism och antisemitism och för icke svensktalande företrädare så gör de därför både sig själva och samhällsutvecklingen en skarp tjänst. Nooshi Dadgostar gräver inte sin politiska grav som partiledare om hon öppet tar itu med partiets strukturella problem. Det är tvärtom de rakt motsatta villkoren som gäller. Ett parti med kommunistisk och antisemitisk struktur kommer aldrig att släppas fram till regeringsmakten av vare sig Socialdemokrater, Moderater eller Sverigedemokrater. Så hänger det ihop.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
