Vi är vana att höra om larm om demokratin, val efter val sedan 2010 då Sverigedemokraterna förlamade svensk politik och som vi delvis fortfarande lider av. 2022 slogs det som bekant på den allra största sossetrumman de kunde hitta långt bak i ett skåp på Sveavägen 68 och så har det fortsatt.
Magdalena Andersson fick nyligen i en utfrågning i SVT försöka förklara varför hon kallat landets regering ”högerregim” när Sverige legat som sämst på plats 6 i världen vad gäller demokratiindex. Det gick så där.
Men det här valet har handlat lite mindre om demokratins undergång och desto mer om att de ”exceptionellt oroliga tider ”vi befinner oss i kräver att alla partier, särskilt de mindre, stöttar just Magdalena Andersson. Underförstått eftersom hon är den enda som kan hantera detta otroligt svåra läge. Det är kris i Hormuz-sundet, Trumps galenskaper och så har vi givetvis hotet från den ryska björnen som verkligen inte ska underskattas.
Alla tycker alltid att just den tiden just de lever i är särskilt speciellt, på exakt alla sätt och så även i detta sammanhang. Det har kanske aldrig varit så oroligt i omvärlden om nu? Och därför hör jag såväl hoppfulla centerpartister som före detta liberaler men även märkligt nog kristdemokrater i sociala medier hävda att situationen kräver att ”man tar ansvar”. Om vänstern vinner. Det ansvaret verkar alltid handla om att en sosse ska lovas evigt maktinnehav, när ansvaret lika gärna innebär att högern fortsätter regera.
Kristdemokrater flörtar öppet med Andersson för att säkra det lilla partiets makt efter en valförlust, eller handlar det bara om taktik för att flytta folk över blocket? Den som lever får se men en sak är säker: vi lever verkligen inte i särskilt oroliga tider. Och ännu mindre som skäl för att ge vänstern makt de inte förtjänar.
1976 vann äntligen högern makten och Palme förpassades som första socialdemokratiska partiledare på 50 år till den förnedrande oppositionshörnan, vilket han inte hanterade med grace. Då hade Opec-krisen orsakad galopperande inflation och tillväxten stagnerade. Det var ekonomisk kris. Pol Pot tog makten i Kambodja och inledde mördandet, det var militärkupp i Argentina och uppror i Sydafrika. Samtidigt var det kalla kriget och Sovjet var i full gång att placera ut kärnvapenmissiler i Europa.
Inte en enda person i det valet hävdade att för att det är så oroligt måste alla stötta en socialdemokratisk statsminister. Trots att vi varje dag kunde anfallas av Sovjet.
1991 mitt i valrörelsen skedde augustikuppen när kommunister försökte stoppa Gorbatjovs reformer som desperat skulle rädda det sammanfallande imperiet. Kuwait-kriget blossade upp och 600 irakiska oljekällor brann. Balkan-kriget utbröt och rasade i flera år. Och Sovjetunionen upplöstes till slut, efter valet.
Inte heller då var retoriken att ”ojojoj, vad oroligt det är! Bäst att alla bara röstar på Ingvar Carlsson så att den ende store ledaren kan lotsa lilla Sverige genom den här röran. ”
Minnet är kort som sagt och alla tror att just nu är värst, bäst eller på alla sätt unikt. Världen är ett oroligt ställe och när det blir fred på ett ställe blossar konflikter upp på andra ställen. Inget land är starkare än den sämsta ledaren, det kan vi se på USA inte minst, och därför är det trams att falla in i det sossigaste av allt ett valår – att de enda legitima innehavarna av makten just är en sosse.
Ulf Kristerssons regering tog oss in i Nato, nästan utplånade skjutningar och har gång efter gång visat vilket solid och stark part Sverige är i internationella sammanhang. Alla internationella sammanhang. Ingen sosse kan rädda landet för landet behöver inte räddas.
Låt oss spela med i pratat om att vi har speciellt oroliga tider. Det man då behöver är inte en person som vikarierade som statsminister 9 månader för fyra år sedan utan en erfaren statsminister med lika erfarna minstrar som med starka händer och raka ryggar lotsar oss igenom kriserna. Det kan bara Ulf Kristersson erbjuda.
Rebecca Weidmo Uvell
