Mycket tyder på att Liberalernas omsvängning i regeringsfrågan kommer att röstas igenom på partiets extra landsmöte som hålls på söndagen den 22 mars. Vilket i så fall innebär att de tre borgerliga partierna och Sverigedemokraterna är överens om att de går till val som ett gemensamt regeringsalternativ. Vilket, om det inträffar, är något som lär framkalla ”huvudvärk” för Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson. Det säger SVT: s erfarne inrikespolitiske kommentator Mats Knutson i en analys häromdagen. Knutson konstaterar att Magdalena Anderssons ”strategi inför valet kan vara på väg in i en återvändsgränd.”
Det ligger mycket i den bedömningen. Socialdemokraterna är mycket angelägna om att inte före valet fastna i en situation där deras eventuella återkomst som regeringsparti uteslutande hänger på samarbete med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet; tre partier som är djupt oense på flera vitala politikområden. Så länge Liberalerna vägrade att ingå i en regering där SD är representerat så hade båda sidorna ungefär samma problem med oenighet i de egna leden. Vilket gav understöd åt Magdalena Anderssons ambition att hålla regeringsfrågan helt öppen genom att kunna gå till val på sloganen att vi är ”beredda att samarbeta med alla partier utom Sverigedemokraterna.”
Om nu Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna stänger sina samarbetsdörrar visavi S så finns ju bara V, MP och C kvar som tänkbara partners. Trycket i regeringsfrågan kommer kort sagt att öka på Magdalena Andersson under valrörelsens gång. Givetvis kan ju valresultatet ändra på förutsättningarna. Något litet parti kan åka ut. Något av de tre stora partierna kan öka eller minska markant. Vilket i så fall kanske öppnar dörrar för regeringar i tämligen breda samarbeten. Men som sagt; klarar sig liberalernas partiledare igenom söndagens omröstning så har Ulf Kristersson och hans regeringsalternativ en klar fördel. Kristersson kan framhålla enigheten och samsynen på sin sida och ställa den mot osäkerheten och osämjan på den andra sidan.
Det blir i så fall andra gången under riksdagens moderna historia som S på allvar utmanas av en samlad borgerlighet (som nu också förstärks av samarbetet med Sveriges mest växande och folkliga parti.)
Förra gången något liknande skedde var det Fredrik Reinfeldt som stod för utmaningen. Under åren 2004-2006 svetsades, under öppna och publikfriande former, samman en allians med de tre övriga borgerliga partierna Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet/Liberalerna. Socialdemokraternas traditionella slogan om att man var beredd att samarbeta med alla partier utom Moderaterna (som huvudmotståndaren hette på den tiden) föll platt till marken eftersom de enda lediga partierna var V och MP; som S knappast ville ha för nära band till.
Den borgerliga enigheten och valframgången 2006 ledde också till att Socialdemokraterna i valet 2010 pressades av sin vänsterfalang att bilda ett regeringsalternativ och en valallians med V och MP. Samarbetet med Miljöpartiet var nog inget större problem. Snarare tvärtom. Partiet var mer frimodigt, hade två populära språkrör och klimat/miljöfrågorna var angelägna för många väljare. Vänsterpartiet var däremot en väldigt omogen och oreformerad partner under valrörelsen. Ett parti som regelmässigt samlar runt 5, 6 procent av rösterna i valen är kort sagt inte särskilt uppskattat som regeringsparti ute i de bredare folklagren. Och det gick som det gick. Reinfeldt och hans regering vann även valet 2010. Och M: s valresultat var endast 0,6 procentenheter lägre än Socialdemokraternas som sin vana trogen blev största parti med 30, 7 procent av rösterna. Här stod den svenska politiken verkligen och vägde. Hade Alliansen kunnat fortsätta sin framgång även under sin andra mandatperiod kunde de mycket väl ha kunnat sitta kvar i både tre och fyra mandatperioder. Vilket hade kunnat köra ner Socialdemokraterna rejält i gyttjan. S är ett uruselt oppositionsparti. Vilket inte är konstigt; partiet har mycket begränsade erfarenheter av att vara i opposition. Utan regeringsinnehavet famlade S tämligen blint i tillvaron. Partiledare avlöste varandra i rask takt och S ställning som ett ordnat, stort och verklighetsinriktat parti var i fara.
Men 2010 räddades Socialdemokraterna av Sverigedemokraterna. SD kom in i riksdagen vilket snuvade Reinfeldt på den egna majoriteten. Vilket inte betydde särskilt mycket i praktiken. Socialdemokraterna i opposition var nog i och för sig sugna på möjligheten att skaka om moderatregeringen genom att vid vissa omröstningar göra gemensam sak med SD. Men det blev inte mycket av den saken. Både M och S satsade det mesta av sitt krut på att förstöra för sig själva genom att blanda samman sitt motstånd med det från sektparian uppstigande SD med motstånd mot alla frågor som Sverigedemokraterna drev. Vilket innebar att S och M for iväg i en väldigt liberal och folkfrämmande invandringspolitik där man inte ens ingrep mot den flertusenhövdade tiggeriverksamheten som bredde ut sig runt om i landet.Vid valet 2014 fanns det teoretiska chanser för de borgerliga partierna att regera med en gedigen majoritet tillsammans med SD. Men alliansens sprack, Reinfeldt avgick och Socialdemokraterna kunde bilda en minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet. S minoritetsregerande fortsatte även efter valet 2018. Men efter valet 2022 hade Moderaterna och KD och L samlat ihop sig så pass mycket att det var möjligt för dem att bilda en regeringsmajoritet tillsammans med SD som samarbetsparti i riksdagen. Och nu är man förmodligen på väg att ta nästa steg i utvecklingen och enas om att de fyra partierna ska ingå i ett gemensamt regeringsalternativ.
En av förklaringarna till socialdemokratins enorma dominans som regeringsparti under de senaste hundra åren är att de borgerliga partierna har haft så svårt att komma överens. I flera av riksdagsvalen har de borgerliga partierna tillsammans varit större än S men ändå inte förmått att samla ihop sig särskilt ofta för att lite mer på allvar utmana Socialdemokraterna. På motsvarande sätt är en av förklaringarna till att M och S hittills spelat nästan oavgjort i antal statsministerår under 2000-talet (S har 14 år och M 12) att de borgerliga partierna blivit bättre på att samarbeta och har fått smak på regerandet.
Riksdagsvalet den 13 september i år kan förstås sluta hur som helst. S ligger ett par, tre procentenheter över sitt valresultat i de allra flesta opinionsundersökningar. I en av de senaste mätningarna (SVT Verian 12 mars 2006) får M och SD tillsammans en knapp procentenhet lägre resultat än i det senaste valet (38, 1 procent) medan S landar på 32, 4 procent.
Att räkna samman M och SD till ett resultat är logiskt eftersom de båda är hårt knutna till varandra i det kommande valet. Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson går sålunda in i valrörelsen med ett försprång visavi Magdalena Andersson på lite drygt 5 procentenheter. Kan man till detta försprång addera ett samlat regeringsalternativ, likt Alliansen då det begav sig, så sätter det givetvis press på Socialdemokraterna. Kan det karske bli så att S och två eller alla tre av oppositionspartierna också biter huvudet av sina röda linjer och öppnar upp för att gå till val som ett samlat regeringsalternativ? Det kanske har blivit dags för något sådant? Sedan kan ju valet i alla fall sluta på ett sådant sätt att S önskeregering med M och KD kan bli verklighet? Svensk partipolitik är inne i en sådan fas att något sådant bör ses som en reell möjlighet om väljarna röstar på det viset. Liberalernas omröstning på söndag är en viktig händelse för den fortsatta utvecklingen. Inget snack om den saken.
Widar Andersson
krönikör/skribent
