En av de allra viktigaste uppgifterna för ombuden på den socialdemokratiska partikongressen som inleds i Göteborg den 28 maj är att manifestera återkomsten för en vettig och folkförankrad invandringspolitik. Det politiska ledarskapet i Sverige och i flera andra västländer har under det senaste kvartsseklet dragits med i omdömeslösa retoriska pendelrörelser från närmast fri invandring till närmast stopp för all invandring. Invandringen och dess konsekvenser för ekonomin, kriminaliteten, utanförskapet och för rasism och andra tokerier står högst upp på väljarnas uppmärksamhetslista inför valet 2026.
Invandring har förvandlats från ett naturligt näringspolitiskt ansvarsområde och blivit en identitetspolitisk stridsfråga om värderingar och om ond rasism (SD, Le Pen, Trump, Orbán, m.fl.) och god antirasism (alla andra). Omdömestappets sociala och politiska resultat är övertydliga. Dels så har västländerna – i sitt motstånd mot de ”onda rasisterna” – tagit emot miljontals invandrare från Mellanöstern och Afrika som saknar möjligheter att kunna försörja sig genom arbete enligt de nationella normerna. Dels så har det fullt begripliga motståndet mot denna invandringsregim dragit iväg normalt sunda partier till ytterlighetspositioner när det gäller invandringen framöver.
Nya forskningsresultat från de liberala professorerna Morris Levy och Matthew Wright vid södra Kaliforniens universitet (USC) visar att det finns folkligt och politiskt utrymme för helt andra förhållningssätt till invandring än vad det senaste kvartsseklet visat upp. De har i december 2024 och i januari 2025 ställt frågor om invandring till ett stort antal vuxna människor i USA, Sverige, Tyskland och i flera andra EU-länder. Frågornas syfte har varit att utröna om vad som krävs – om något – för att folk i allmänhet ska inta en positiv hållning till en invandring om cirka 50 000 människor per år från Mellanöstern och/eller från Europa. Forskarna har ställt frågorna på olika sätt till olika deltagare i undersökningen. Delar av de tillfrågade har bara fått svara på frågan om ja eller nej till invandringen som sådan. I alla länder som ingått i undersökningen finns en stor negativ majoritet till invandringen. När forskarna i sina frågor istället villkorar den tänkta invandringen med att den kräver att invandrarna arbetar, betalar skatt, inte ligger det allmänna till last och satsar stenhårt på att behärska värdlandets språk; ja då blir utfallet ett helt annat. Stora majoriteter av de tusentals människor som ingår i undersökningen ställer sig positiva till en sådan invandring.
Resultatet är ingen överraskning. Hudfärg, härkomst och kultur betyder väldigt lite när den infödde svensken bedömer vad som är svenskt eller inte. Och samma grundläggande uppfattningar syns tydligt i svaren från det stora invandringslandet USA.
Motståndet mot invandring handlar kort sagt inte om rasism. Givetvis finns det rasister här och där i alla länder och i alla kulturer. Men som bland annat historieprofessor Lars Trägårdh visat så är det just invandrarnas arbetsamhet och laglydighet och självförsörjning som avgör de infödda svenskarnas attityder till invandring. Och i dessa förhållningssätt finns mycket små skillnader visavi medborgarna i andra västländer. Det är omsorgen om det egna landets välstånd och välfärd som helt naturligt står i centrum för människorna. Om även en ganska så omfattande invandring kan ses som verkligt gynnsam för det egna landet så kommer inte människor i allmänhet att kasta sig ut i protester mot en arbetslivsnära invandring.
Klassisk och framgångsrik invandring står tydligt på två folkligt understödda ben. Å ena sidan en öppenhet för att hjälpa grannländers medborgare som drabbas av krig, diktaturer och annat elände. Å andra sidan en öppenhet för arbetskraftsinvandrare som bidrar till välstånd och välfärd och som lär sig svenska och som inte ligger det allmänna till last.
Sverige bör lägga rasismen på hyllan och återigen se till att sköta invandringen på ett vettigt och balanserat sätt som gynnar alla inblandade. Vilket det finns ett starkt folkligt stöd för. Och vilket det borde finnas ett starkt stöd för bland ombuden på S-kongressen i Göteborg.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
