Vi gillar olika, åtminstone enligt en populär Facebooksida som Aftonbladet lanserade 2010. Det senaste inlägget på den sidan är från 2021, vilket skulle kunna tyda på att vi trots allt gillar lika.
Men det kan lika gärna vara tvärt om. Sidan har, trots att den är avsomnad, 420 000 följare. Att så många människor följer den tyder inte på att de gillar olika, utan att de gillar lika. De gillar ”mångfalden”, men när nästan en halv miljon svenskar säger sig gilla mångfalden blir just det ett bevis för den strömlinjeformade tanken, där alla tycker lika.
Ibland gillar vi olika. Men oftast gillar vi lika. I det ingår att vi älskar en del som går mot strömmen, som verkligen är olika. Men bara en del. Många som vågar gå sin egen väg genom livet hatar vi, innerligt och starkt.
I sin bok ”Världens mest protestantiska land” skildrar Katarina Barrling hur den svenska strömlinjeformade tanken växte fram, långt innan statliga påbud om värdegrundsarbete och Socialstyrelsens massutskick. Uppsala möte 1596 beslöt om att alla Sveriges invånare skulle förhöras i kristendom och husförhören skrevs in i den nya kyrkolagen 1686. Fram till 1888 förhördes alla svenskar årligen om sina kunskaper i kristendom och kunskaperna betygsattes i husförhörslängderna, som samtidigt var världens effektivaste folkbokföring.
Att staten beslutar hur vi ska tänka har alltså gamla anor i Sverige. Men samtidigt fanns avvikarna, de som vågade göra narr av prästen på husförhören. Hur vanligt det var i verkligheten är svårt att säga, men historierna om folk som svarat fel, medvetet eller omedvetet är många.
Bland avvikarna fanns dock många olika sorter. Vissa, de som drog till skogs och bodde så ensligt att de klarade sig undan prästens skarpa blick, sågs av många som en sorts hjältar. Men de som i vissa religiösa frågor hade en delvis annorlunda syn på tingen än prästen stämplades som kättare. I de breda lagren var sådant otänkbart, men de få fritänkarna fick också sina beundrare.
Samtidigt som det gamla Bondesverige var otroligt konformistiskt fanns det på de flesta håll en beundran för bygdeoriginalen, de som mer eller mindre ofrivilligt blev avvikare genom att de inte följde med sin tid. De levde i det gamla, i det ålderdomligas envishet.
När jag var ung gjorde jag det till min livsuppgift att besöka sådana människor och dokumentera deras liv. Det gick så långt att jag ganska ofta fick uppleva när jag letade reda på ett nytt ställe där tiden gått långsamt att den enslige invånaren när han fick se mig sa:
– Jasså du kommer nu! Jag har väntat på dig!
Vid ett tillfälle kom jag till en småbonde som drev ett gammaldags jordbruk, malde säden för hand och bakade sitt eget bröd. Han mjölkade sina kor för hand och bodde i en gammal stuga. Tyvärr besökte jag honom i skymningen då det var för mörkt att ta några bilder och det blev aldrig av att jag återvände. Men när han var död fick jag höra från en släkting att hans syster en gång sagt till honom att han fick se upp så att inte Dan Korn letade upp honom.
– Han har redan vart här, svarade gubben då.
Människor som själva inte ville leva som dessa människor beundrade dem. Och till den beundrarskaran hörde även jag. Vi behöver nämligen våra avvikare. De avslöjar ofta oss andra genom att leva ett liv som totalt skiljer sig från de andras.
Vi behöver även avvikarna i det moderna samhället. Vi behöver de avvikande rösterna i den politiska debatten, precis som vi behöver ungdomar som inte klär sig efter senaste modenycken. När Jörgen Huitfeldt låter sig bli utskälld av Nick Alinia i Kvartals fredagsintervju är det ett friskhetstecken.
En av dem som jag träffat som levde under de svåraste förhållanden som jag sett var Helena Langenhed, vars gård fullständigt rasat samman, så att hon de sista åren bodde i en friggebod invuxen i den djungel som en gång varit gårdsplanen. Hon hade ingen annan värmekälla än några värmeljus som stod på en tomlåda. För övrigt lagade hon mat över öppen eld utomhus och värmde då också stenar som hon bar in och lade i fotändan på den hög med täcken och lakan som hon kallade sin säng, så att hon kunde värma fötterna på dem.
Men hon var stolt över att aldrig vara sjuk. Och lade till:
– Och där sitter folk i sina varma lägenheter, med sina polyper.
Dan Korn