Den som ansöker om pass ska styrka sitt svenska medborgarskap. En person som är född utomlands förlorar sitt medborgarskap vid 22 års ålder om han eller hon aldrig har haft hemvist i Sverige och inte heller uppehållit sig här under förhållanden som tyder på samhörighet med landet.
Kammarrätten hade upphävt ett beslut från Polismyndigheten om att avslå en ansökan om pass. Polismyndigheten ansåg att sökanden inte hade styrkt att hon före 22 års ålder uppehållit sig i Sverige i en sådan omfattning att hon av den anledningen hade behållit sitt medborgarskap efter den tidpunkten. Kammarrätten menade att den tolkningen endast kunde göras gällande vid första tillfället som medborgarskapet åberopas efter 22 års ålder. Sökanden hade fått sitt pass förnyat vid två tillfällen efter 22 års ålder och kammarrätten ansåg att hon med det i beaktande hade styrkt att hon inte vid det tillfället hade förlorat sitt medborgarskap.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det förhållandet att prövningen i ett passärende innefattar en bedömning av frågan om medborgarskap inte är detsamma som att passmyndigheten fattar ett beslut om medborgarskap. Ett beslut om att utfärda ett pass kan alltså inte åberopas med bindande verkan i andra ärenden där medborgarskapet blir föremål för prövning och passmyndigheten ska således vid varje ansökan göra en prövning av om förutsättningarna för att utfärda pass är uppfyllda. Eftersom kammarrätten inte hade utgått från detta vid sin prövning upphävdes kammarrättens dom och målet visades åter dit för ny handläggning.
