På Muskö, en knapp timme från Stockholm, pågår ett bygge som borde få varningsklockorna att ringa. Mitt emot Musköbasen – en av Sveriges viktigaste försvarsanläggningar, insprängd i berget och stor som Gamla stan – reser sig ett fritidshus på över 600 kvadratmeter, med ytterligare drygt 320 kvadratmeter källarutrymmen utsprängda i berget. Fastigheten köptes 2017 av hustrun till den ryske affärsmannen Stanislav Aleshchenko, en kvinna med både ryskt och svenskt medborgarskap. Enligt tidigare granskningar har Aleshchenko haft affärsintressen med kopplingar till den statliga ryska kärnenergikoncernen Rosatom och till bolag som kopplats till den ryska kärnvapenindustrin.
Området saknar matbutik. Vad det däremot inte saknar är en örlogsbas
Försvarsmakten bedömer nu att ägaren och hennes make utgör ett säkerhetshot och att Ryssland skulle ha stor operativ nytta av att paret får behålla fastigheten. Fortifikationsverket har därför begärt att få tvångsinlösa den. Det är bra att staten agerar. Men att det överhuvudtaget krävs en så ingripande expropriationsprocess, flera år efter att köpet genomfördes och bygget påbörjades, visar hur otillräckligt Sverige länge har varit rustat för den här typen av säkerhetshot.
Fallet på Muskö handlar därför inte bara om ett enskilt hus. Det aktualiserar också en större principiell fråga som Sverige länge skjutit åt sidan: dubbelt medborgarskap.
Att en person kan vara både svensk och rysk medborgare är inte i sig ett tecken på illojalitet. Miljontals människor lever med flera medborgarskap utan att det innebär någon säkerhetsrisk. Men dubbla medborgarskap kan skapa juridiska bindningar och i vissa situationer också lojalitetskonflikter. Det är särskilt relevant om den andra medborgarstaten är en främmande makt som aktivt bedriver underrättelseverksamhet mot Sverige.
Frågan blir då större än vem som får äga ett fritidshus
Om en person med både svenskt och ryskt medborgarskap kan äga mark bredvid en marinbas, varför skulle samma person inte också kunna sitta i Sveriges riksdag eller regering? Där fattas beslut om försvarsanslag, underrättelsesamarbeten och säkerhetslagstiftning – alltså om just den typ av frågor som ytterst kan avgöra hur Sverige skyddar platser som Muskö.
Det är därför rimligt att fråga om det ska vara möjligt för en person att inneha ett av statens högsta förtroendeuppdrag samtidigt som personen har en juridisk bindning till en stat som Sverige bedömer som ett säkerhetshot. Lojalitet kan inte mätas enbart genom vilket medborgarskap någon har. Men staten kan reglera vilka juridiska bindningar som är förenliga med särskilt känsliga uppdrag.
Det är också värt att minnas att dubbelt medborgarskap inte alltid var tillåtet i Sverige. Fram till den 30 juni 2001 kunde en svensk medborgare i normalfallet inte samtidigt vara medborgare i ett annat land. Bakom den tidigare ordningen fanns bland annat en vilja att undvika dubbel rösträtt och valbarhet, krockande skyldigheter som värnplikt och – uttryckligen – problem med dubbla lojaliteter. När lagen ändrades 2001 var ett viktigt argument att ökad rörlighet och internationalisering gjorde det allt vanligare att människor hade stark anknytning till mer än ett land.
Den avvägningen var begriplig då. Men frågan är om den fortfarande är rimlig i dag
Sverige har på kort tid gått från en säkerhetspolitisk miljö där väpnad konflikt i vårt närområde framstod som avlägsen till en situation där Ryssland återigen bedriver fullskaligt krig i Europa och där svenska myndigheter varnar för underrättelseverksamhet, påverkan och andra säkerhetshot från främmande makt. Det är därför rimligt att ompröva regler som utformades för en annan tid.
Det handlar inte om att misstänkliggöra alla med dubbelt medborgarskap. Det handlar om att erkänna att medborgarskap också innebär rättigheter och skyldigheter – och att vissa juridiska bindningar kan vara mer problematiska än andra när nationell säkerhet står på spel.
Samma resonemang gäller ägande av mark nära känslig infrastruktur. Sverige bör ha möjlighet att stoppa eller begränsa fastighetsförvärv där ägandet innebär en konkret säkerhetsrisk, oavsett om den som köper fastigheten är utländsk medborgare, svensk medborgare eller dubbel medborgare. Musköfallet visar hur viktigt det är att reglerna är utformade så att staten kan agera innan ett säkerhetsproblem har hunnit växa fast.
Vad gäller dubbelt medborgarskap bör diskussionen därför föras mer förutsättningslöst än den hittills gjort. Det kan finnas skäl att ställa särskilda krav för vissa av statens mest känsliga uppdrag. Det kan också finnas skäl att se över om medborgarskap i stater som utgör ett identifierat säkerhetshot ska kunna få särskilda rättsliga konsekvenser i vissa sammanhang.
Det betyder inte att alla med dubbelt medborgarskap ska betraktas som säkerhetsrisker
Det betyder att lagstiftningen måste ta höjd för den situation där en person har bindningar till flera stater och där konsekvenserna av en intressekonflikt kan bli mycket stor.
När Sverige ändrade sin syn på dubbla medborgarskap 2001 präglades beslutet av ökad internationalisering och rörlighet. I dag präglas vår säkerhetspolitik av något annat: behovet av att skydda staten mot främmande makt.
Muskö är därför mer än en berättelse om ett stort hus bredvid en marinbas. Det är en påminnelse om att säkerhetspolitik också handlar om sådant som länge har betraktats som administrativa eller privata frågor – vem som får äga mark, vilka juridiska bindningar en medborgare kan ha och vilka krav staten bör kunna ställa på den som anförtros politisk makt.
Den diskussionen är svår. Men den går inte längre att undvika.
Merit Wager
