Ingenting är så strävsamt som att leva utan att göra någonting. Orden är Fritiof Nilsson Piratens och syftar på Tom Ancker, den dagdrivande överliggaren i förra sekelskiftets Lund, som levde på att skämta, dra vitsar och berätta historier, vilket gjorde att välbärgade studenter gärna ville bjuda honom på mat och framför allt punsch. På så vis drog han sig fram.
Tom förekommer i flera av Piratens romaner och noveller och han hade en verklig förebild; Sam Ask. Men Sam Ask blev med tiden en produktiv filmmanusförfattare, medverkade själv som skådespelare i flera filmer och lär också ha regisserat flera av filmerna. På sin dödsdag debuterade han som poet. Han fick en dikt publicerad i tidningen och ska enligt samtida uppgifter ha hittats död på en parkbänk där han satt med tidningen som innehöll hans dikt i handen.
Skillnaden mellan Piratens karikatyr och den verkliga förebilden är alltså inställningen till arbete. Tom Ancker levde på att berätta historier och för andra utgifter än för punsch och mat lånade han pengar av vänner, lån som givetvis aldrig betalades tillbaka. Sam Ask däremot försörjde sig som filmskapare i över tjugo år. Och även om den officiella dödsorsaken var hjärt- och njursvikt är det inte särskilt svårt att gissa att det var glädjen över att se sitt arbete som poet offentliggjort som orsakade döden.
Detta är en viktig skillnad. Föraktet för arbete, åtminstone andras arbete, går nämligen som en röd tråd genom mångas sätt att se på omvärlden. Det föraktet kan till och med förklara en del av de konflikter som förtydligas i det kommande riksdagsvalet.
Vi hör det från flera håll. Jan Emanuel säger att han inte längre kan rösta på ”sitt” parti, Socialdemokraterna. I opinionsundersökningar varierar det lite från år till år, men i varje fall tidvis har Sverigedemokraterna varit större än Socialdemokraterna i LO-kollektivets partisympatier. För några årtionden sedan presenterade sig Moderaterna som det nya arbetarpartiet. Inför årets val har tankesmedjan Oikos publicerat en rapport som bland annat handlar om hur Socialdemokraterna inte längre är det klassiska arbetarpartiet. Adam Cwejman skriver på samma tema i söndagens GP under rubriken ”Den nya vänstern är ingen arbetarrörelse”.
Den gamla socialdemokratin var en bred folkrörelse, just därför att den stora majoriteten på den tiden var arbetarklass. Socialdemokraterna var partiet för arbetarklassen. Sedan dess har arbetarklassen krympt. Men den är fortfarande en betydande del av befolkningen.
Stora delar av arbetarklassen känner sig dock övergiven av dagens vänster. Det är inte enbart ett svenskt fenomen. Samma sak gäller i alla de europeiska länderna och även i USA, där arbetarklassen i hög grad rört sig högerut, till partier som föraktfullt kallas populister – som om det inte vore varje politiskt partis uppgift, att vara lyhört för vox populi, folkets röst.
Stämmer det att vänstern övergett arbetarklassen? Många i dagens vänster vill förneka det. Men det är ganska lätt att visa att utvecklingen förutsågs redan för nära femtio år sedan.
Den franske journalisten och författaren André Gorz ingick i den lösa rörelse som brukar kallas ”den nya vänstern”. 1980 skrev han en bok som två år senare översattes till svenska med den mycket talande titeln ”Farväl till proletariatet, bortom socialismen”. Vänstern borde alltså ta farväl från proletariatet och gå bortom socialismen.
Men inte bara det. Gorz ansluter sig till den kritik som Karl Marx svärson Paul Lafargue hade riktat mot arbetarrörelsen redan 1880, nämligen att det var vansinne att slåss för rätten till arbete. ”Rätten till lättja” är titeln på den bok där han utvecklar sina tankar om att lönearbete är en form av slaveri. Hundra år senare fortsatte Gorz i samma stil. Ordet arbete, skriver han, uppfanns samtidigt som kapitalismen, att utföra ett arbete mot lön. Han skriver:
”Jordbruksarbetaren utför ett ’arbete’, medan gruvarbetaren som odlar päron i sin trädgård bedriver fri verksamhet”.
Arbetet som tvång ville Gorz avskaffa och det skulle snart vara möjligt med datorernas hjälp, förutspådde han.
Men det är ju väldigt lätt att argumentera mot Gorz idéer. Om arbete hade uppfunnits tillsammans med kapitalismen, vad var det då slavar och livegna hade utfört före kapitalismens tidevarv?
Gorz fantasier om att datorerna skulle befria oss från arbete förefaller ett halvt århundrade senare som naiva drömmar, både för dem som fortfarande arbetar med händerna, med ting som ingen dator klarar av, och för dem som dagarna i ända utför sina arbeten sittande framför en skärm.
Gorz bok förmedlar ju också ett annat budskap. Om man föraktar arbete så som han gör, då är det lätt att också förakta arbetaren. Gorz bok blir en föraning om det som komma skulle, då vänstern lämnade arbetarna och i stället blev en rörelse för två till synes helt olika samhällsklasser. Den första klassen är de unga välutbildade i storstäderna, som ofta har utbildningar som man inte kan få ett vanligt arbete på: intersektionalitet, genusvetenskap och liknande ämnen. Om de inte försörjs via konstgjorda jobb inom statlig förvaltning väntar arbetslöshet. Den andra klassen är invandrare i storstädernas segregerade bostadsområden, där arbetslöshet är hög. Den första gruppen är hypermodernt radikal, den andra gruppen ofta mycket konservativ, men de förenas i vissa symbolfrågor, där Palestina lyser tydligast. Men något som kanske är lika viktigt är att båda grupperna i hög grad lever på staten och därför gärna ser höga skatter och stora bidrag som viktiga.
Den gamla arbetarrörelsen kämpade för proletariatet, det vill säga lönearbetarna. Karl Marx var uttryckligen inte förespråkare för ”trasproletariatet”, med vilka han menade de arbetslösa och de fattiga som inte var arbetare. Den gamla tidens trasproletariat finns knappast längre, men dess motsvarighet i vår tid har blivit den nya vänsterns väljarkår, medan arbetarklassen vandrat högerut.
Dan Korn
