Den 28 maj inleder det största oppositionspartiet Socialdemokraterna sin fyrtioandra partikongress i Göteborg. Jag har för avsikt att vara där. En S-kongress är nämligen en utmärkt plats för den som vill försöka fånga in och förstå den politiska tidsandan och samhällsstämningen i stort. Jag har varit ombud på två av kongresserna och besökt fem, sex andra S-kongresser i rollen som redaktör på Folkbladet. (Vid partiets 27: e partikongress var jag dessutom med som författare till ett amatörteaterstycke som inledde kongressen och som ställde till stort rabalder på den främsta bänkraden i Stockholms Folkets hus där partiets ledarveteraner och höjdare hade sina platser. Men det är en annan historia.)
Det speciella med Socialdemokraterna är att det är Sveriges i särklass mesta regeringsparti. Socialdemokraterna har regerat i Fattigsverige, i Mellankrigssverige, i Krigssverige, i Kallakrigssverige, i Folkhemssverige, Välfärdssverige, Kärnkraftssverige, Nedrustningssverige, i Natosverige, i Vänstersverige och i Högersverige. Ett långvarigt och folkligt populärt parti förstår kort sagt att laga efter läge.
Socialdemokraterna håller sig inte med någon egen oomkullrunkelig sanning som har företräde framför omvärldsförändringar, folkliga förväntningar och/eller inför vänsterfalangens mobilisering inför besluten på kongressen. Det är därför det oftast har gått så bra. Inför årets partikongress har partiledaren Magdalena Andersson och S skuggfinansminister Mikael Damberg nyligen presenterat partiledningens förslag till politiska riktlinjer på det ekonomiskpolitiska området.
Förslagen passar mycket väl in i dagens nationella och konservativa agenda. Kriget i vår närhet, vår klena tillväxt, kriminaliteten, vår relativt låga statsskuld, och den under lång tid misskötta invandringspolitiken som har ansträngt flera välfärdssystem intill det yttersta, har öppnat upp scenen för politiker som vill låna, beskatta och förstatliga.
Magdalena Anderssons och Mikael Dambergs förslag på politiska riktlinjer tar givetvis intryck av detta. Deras presentation låter stundtals som ett eko av 1960-talet. En statlig investeringsbank, statliga byggkrediter, en statlig försvarsfond och en ”tillväxtpakt” mellan staten och näringslivet står enligt Damberg och Andersson på programmet. En klassisk S-politik; visst är det så på många sätt. Men det gäller att komma ihåg att allt detta förstatligande med lånade pengar i allt väsentligt är en politik som i första hand är avsedd att hantera krav och stämningar på den kommande partikongressen.
Att Socialdemokraterna i den riktiga politiken på allvar skulle ge sig in i ett låne- och skuldträsk, det håller jag för helt otroligt; i vart fall så länge Magdalena Andersson är partiordförande. Men givet omvärldsläget och Sveriges inrikesproblem är det givetvis inte fel att öppna upp för en något högre statsskuld för att lite snabbare få ordning på försvaret och den inre säkerheten.
Framförallt är det viktigt att Socialdemokraternas kongress blir ett tydligt kvitto på att S håller fast vid framgångsfaktorn att laga efter läge. Det är det socialdemokratiska förhållningssättet som under mer än hundra år har fått ett mycket starkt stöd av de svenska väljarna. Att lägga sig närmare Vänsterpartiet som under det senaste seklet snittar på ett femprocentigt folkligt stöd är naturligtvis helt knasigt. Att slå vakt om det socialdemokratiska förhållningssättet är därför det viktigaste uppdraget för ombuden på försommarens kongress i Göteborg.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
