Sverige betalar varje år cirka 40 miljarder kronor till EU. Det är pengar som skulle kunna gå till sjukvård, försvar eller skattesänkningar här hemma. Men istället går de till en organisation vars förmåga att komma på nya slösaktiga projekt inte kan betraktas som något annat än imponerande.
Vi är en av EU:s största nettogivare. Enligt Riksdagen betalade Sverige 52 miljarder kronor till EU under 2021, medan endast 16 miljarder kom tillbaka i form av bidrag. Det innebär en årlig nettokostnad på 36 miljarder. Tillgång till den inre marknaden används ofta som ett argument för att det är värt det. Men då bör man notera att Norge, som inte ens är EU-medlem, också har tillgång till samma marknad, till en bråkdel av priset. Norges avgift? Cirka 5 miljarder om året.
För den summan vi betalar borde man åtminstone kunna förvänta sig att pengarna används ansvarsfullt. Men det är tyvärr raka motsatsen som sker. Listan över EU:s ekonomiska slöserier är lång. Väldigt lång.
Italienska citronodlingar som får EU-stöd trots att de inte använts på flera år. Maskköp av ansiktsmasker i Spanien där leverantören visade sig vara kriminellt belastad och leveransen aldrig dök upp. Ett kulturcenter i Italien som renoverades för EU-pengar men som tre år senare fortfarande inte öppnat.
Det handlar inte om enstaka misstag. I en granskning av EU:s återhämtningsbidrag efter pandemin hittades fel i 11 av 13 projekt. 14 fall misstänks för renodlat fusk. Och sen har vi de svenska projekten.
Göteborgs kommun och Högskolan Väst har fått 400 000 euro för att skapa ett VR-program som ska hjälpa migranter att förstå svensk yttrandefrihet. En annan organisation fick över 700 000 euro för att koppla ihop nyanlända med svenskar i ett slags nationellt ”kompissystem”. Är det verkligen det här vi vill lägga våra skattepengar på?
Utanför Sverige ser det inte bättre ut. Hundratusentals euro har gått till escape rooms mot fake news, berättarverkstäder för att främja mångfald, och teaterprojekt för att främja könsidentitet. Ett projekt i Belgien fick 700 000 euro för att skapa ett nätverk av musikscener trots att det redan finns en uppsjö av liknande initiativ.
Och det blir värre.
Ett enda think tank-nätverk i Bryssel, CEPS, har fått 250 miljoner euro. Ett annat, European Policy Centre, har fått 30 miljoner. Euronews, som påstår sig vara oberoende, får 25 miljoner euro varje år. I många fall är det organisationer som är djupt inbäddade i Bryssels maktstruktur och som öppet driver en federalistisk agenda. Vissa får direkt betalt för att bekämpa EU-kritiska rörelser i medlemsländerna. Det är svårt att inte kalla det för skattefinansierad propaganda.
Till det ska läggas konkreta skandaler. Som de över 600 miljoner euro i felaktiga skattekrediter som avslöjats i Italien. Eller 160 miljarder i kostnadsöverdrag i ett energirenoveringsprogram. Eller 3,5 miljoner euro i Bulgarien för avfallsanläggningar som aldrig byggdes. Och så vidare. Och så vidare.
Det här är inte ett argument för att Sverige ska lämna EU. Det är inte ens ett argument mot samarbete i Europa. Men det är ett tydligt ifrågasättande av hur mycket vi faktiskt betalar och vad vi får tillbaka. I dagsläget är det svårt att se hur en svensk nettoavgift på över 40 miljarder per år är rimligt.
Filip Linnert
högerkonservativ debattör
