Vi saknar flera brottsrubriceringar i Sverige, vilket jag varit inne på i andra krönikor under våren. Och domarkåren har tyvärr alldeles för länge varit präglade av inställningen att inte döma till hårdaste straffen. Man har haft en slags kollektiv inställning att alltid ge förövaren fler chanser på något sätt.
Dessutom har ibland lagstiftarna, det vill säga politikerna, formulerat lagarna snävt eller luddigt. Båda sakerna gör det svårt att döma till stränga straff.
För att en person ska dömas till synnerligen grov misshandel krävs till exempel ”långt utdraget förlopp och tortyrliknande inslag”. Och det är få fall av grov misshandel som kvalar in där. Istället borde lagen formulerats på andra sätt. Som till exempel om ”offret fått bestående skador och upplevt stark skräck för att dö.”
Här har politiken en hemläxa att göra – formulera om brottsrubriceringen så att fler döms. Men ett annat problem är en domarkår som delvis lever kvar i det gamla Sverige vad gäller värderingar, när man automatiskt tyckte nästan mer synd om förövaren.
Förre rikspolischefen Dan Eliasson uttryckte det klockrent när en intagen på ett HVB-hem mördade en anställd – ”vad har han varit med om?”
Domare präglas som alla av skråets värderingar i en blandning av sina egna så det är inte konstigt att en uppfattning om att man måste ge folk en, två och fem chanser innan personen verkligen ska straffas hårt har präglat kåren. Därför måste de ges tydligare lagar av politikerna som begränsar tolkningsutrymmet, för vi kommer inte till rätta med den nya och mycket grova kriminaliteten som nu är en del av vår vårdag.
En grupp av misshandlade offer, som dessutom är extra utsatt på en massa andra sätt, är gruppen som misshandlas i hemmet. Framför allt kvinnor men även män, våldet finns dessutom i samkönade förhållanden även om de sista två grupperna offer tyvärr tigs ihjäl.
Män och kvinnor som misshandlas av sin partner i sina hem och som äntligen anmäler kan i praktiken bara anmäla den senaste misshandeln och det är också den domstolen kan döma för. Trots att tillfällena är i många fall otroligt många.
Två brottsrubriceringar som saknas i svensk lag är därför ”Systematisk misshandel” och ”Systematisk grov misshandel”. Hade de brotten funnits i svensk lag hade en domstol mycket lättare kunna döma partnermisshandlare, som det för övrigt borde benämnas eftersom alla offer inte är hustrur eller kvinnor, till långa fängelsestraff. Eftersom själva brottet i sig är upprepad misshandel under en lång eller kort tidsperiod, oftast det förra tyvärr.
Om en åklagare kan bevisa att misshandeln som anmälts i själva verket är en del av en systematisk misshandel, vilket inte sällan finns bevis för genom andra anmälningar, polisutryckningar, bilder, elektronisk kommunikation etc, kan en partnermisshandlare dömas för det verkliga brottet han eller hon begått.
Partnermisshandlare får alldeles för låga straff idag och det verkar egentligen alla vara överens om, från vänster till höger. Men att protestera mot det hjälper ju inte, hur många Instagram-inlägg Annika Strandhäll än publicerar. De måste låsas in, under lång tid. För slår du en partner slår du med stor sannolikhet även nästa.
Och varför ska människor som döljer sig bakom den trygga och hemliga fasaden av ett hem komma lindrigare undan än en person som pucklar på någon på stan?
Systematisk misshandel som brott skulle leda till att fler partnermisshandlare straffas och dessutom straffas för det riktiga brottet – att gång på gång, faktiskt när som helst, använt våld mot en person som befunnit sig i sitt eget hem. Och den skräck i det vardagliga detta dessutom orsakar.
Om politikerna vill göra något annat än att på kvinnodagen 8 mars ”stå upp för kvinnors rätt” och posta bilder med bekymrade miner och texten ”stoppa mäns våld mot kvinnor” borde de agera för att dessa män blir inlåsta på lång tid. Nya bättre lagar är just det.
Rebecca Weidmo Uvell
fri högerdebattör på sajten uvell.se
