Den 2 juli 2025 infördes ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier m.m.”, då ett nytt brott kallat förolämpning mot tjänsteman infördes i Brottsbalkens 17 kap. 3 §. Det blev därmed kriminaliserat att yttra sig nedsättande och använda kränkande tillmälen eller omdömen riktade mot poliser och andra tjänstemän i samband med deras myndighetsutövning.
Samtidigt som det i ett civiliserat samhälle borde gå att undvika kränkande tillmälen mot statliga tjänstemän som utför sitt jobb så förstår de flesta att det är en utopi att olämpliga ord och uttryck aldrig yttras i ”stridens hetta”.
Det allra första fallet enligt den nya paragrafen prövades i Göteborgs tingsrätt i början av september 2025. En 36-årig man dömdes för att upprepade gånger ha kallat en kvinnlig polis för ”hora” under ett ingripande vid ett lägenhetsbråk. Han dömdes till 60 dagsböter och 10 000 kronor i skadestånd till polisen. Domskäl: Upprepade könsord ansågs allvarligt kränkande och något som poliser inte ska behöva tåla i tjänsten.
Däremot friades en pensionär i Strömstad efter att ha kallat en polis för ”jävla polisfitta”. Uttalandet ansågs inte tillräckligt ägnat att kränka självkänsla/värdighet på ett straffbart sätt. Och i Örebro friades en kvinna i hovrätten efter att ha skrikit ”kuksugare” till en polis (tingsrätten hade fällt henne). Hovrätten bedömde uttalandet som uttryck för ilska och frustration snarare än avsiktlig kränkning – ”inte tillräckligt kränkande”. Skadeståndsanspråk avslogs. Det ansågs att poliser får tåla viss oförskämdhet.
Det råder helt uppenbart oenighet om hur ”förolämpning mot tjänsteman”-paragrafen egentligen ska tillämpas.
Jag har läst i tingsrättens och hovrättens domar* i ett fall som avhandlats rättsligt sedan den nya lagtexten infördes.
I domen från Alingsås tingsrätt har åklagaren begärt att NN* ska dömas för förolämpning mot tjänsteman enligt 17 kap. 3 § brottsbalken:
”NN har förolämpat poliserna YY (kvinna) och XX (man) genom att upprepade gånger kalla dem för ”hora”, ”jävla hora” eller ord med liknande innebörd för att kränka deras självkänsla och värdighet, samt för att hämnas eller hindra dem när de omhändertog henne för berusning. NN begick gärningen med uppsåt.”
De utsatta poliserna begärde att NN skulle betala skadestånd om 10 000 kr till dem vardera. Domstolen ansåg att:
”Med beaktande av samtliga omständigheter som framkommit anser tingsrätten att den kraftigt berusade NN:s sagerande inte har kränkt polisernas självkänsla eller värdighet på det sätt som krävs för straffansvar. Åtalet ska därmed ogillas.”
Poliserna överklagade i Hovrätten för västra Sverige som tre månader senare fastställde tingsrättens domslut och bland annat konstaterade:
”Av den åberopade kroppskamerafilmen framgår att NN i polisbilen vid flera tillfällen skrikit ord som ”hora” eller ord med liknande innebörd, men det framstår inte som att det varit riktat uteslutande mot just poliserna.
Hovrätten ansluter sig vidare till tingsrättens bedömning att NNs uttalanden inte har kränkt polisernas självkänsla eller värdighet.
Tingsrättens domslut ska alltså stå fast ”
Sex månader senare visar det sig att rättstillämpningen är inkonsekvent. Det som i Göteborgs tingsrätt ger 60 dagsböter och 10 000 kronor i skadestånd kan i Hovrätten för västra Sverige leda till en friande dom. Skillnaden tycks handla om domstolens bedömning av hur ägnat ett uttalande är att kränka – en bedömning som uppenbarligen varierar kraftigt mellan olika domare och domkretsar.
Den här lagen väcker även andra frågor än att tillämpningen av den framstår som inkonsekvent. Varje anmälan, varje förundersökning, varje tingsrättsförhandling och varje hovrättsöverklagande kostar samhället resurser – både i tid och pengar. När ska en polis lägga tid på att anmäla? När ska åklagare väcka åtal? Hur mycket kostar det för en tingsrätt att behandla ett fall där en berusad person kallat en polis för ”hora”? Och vad kostar det när hovrätten måste ompröva beslutet?
I USA är poliser vana vid att få höra betydligt grövre tillmälen utan att det leder till rättsliga åtgärder. Det kan man se och höra i autentiska inspelningar med så kallad bodycam som publicerats på nätet. Visst skiljer sig förutsättningarna mellan länderna, men frågan är befogad: borde svenska poliser behöva utveckla något tjockare hud när det gäller verbala angrepp från berusade eller upprörda personer? Är det rimligt att rättsväsendet ska belastas med fall där någon i affekt skrikit könsord mot en polis? Någon statistik över på vilket sätt och hur ofta lagen tillämpas finns ännu inte – den ska enligt Brå vara sammanställd den 22 januari.
Den ursprungliga intentionen med lagen är god: att stärka skyddet för dem som utför samhällsviktig myndighetsutövning. Men när lagen tillämpas så inkonsekvent att nästan identiska gärningar får helt olika utgång, när poliser i olika delar av landet får olika mycket stöd från domstolarna, och när resurser läggs på att processa om enskilda svordomar – då kan man fråga sig om inte kostnaden för denna lag börjar överväga nyttan.
Kanske borde man ompröva huruvida varje nedsättande ord verkligen behöver bli en rättssak – eller om rättsväsendets resurser i stället bör reserveras för handlingar som innebär verkliga hot, våld och faktisk påverkan på myndighetsutövningen.
Merit Wager
* Namn och platsangivelser är offentliga i domen, men jag har valt att anonymisera dem eftersom det inte är de uppgifterna som är det viktiga här utan själva saken och de domar som avkunnats.
