”Mack the knife” med Louis Armstrong är underbar musik, men bakom döljer sig betydligt mörkare tongångar, vårt moderna samhälles gissel.
Sedan jag var elva år gammal, alltså i mer än femtio år, har jag samlat på gamla grammofonskivor, så kallade ”stenkakor”. Nyligen kom jag över en skiva jag länge drömt om att hitta, Bertolt Brechts egen insjungning av ”Mackie Messer” för skivmärket Orchestrola från 1929.
De där tidiga inspelningarna med musik komponerad av Kurt Weill, med text av Bertolt Brecht, tröttnar jag inte att lyssna på. Men det innebär inte att jag blundar för den allvarligare sidan av saken. Brecht var kommunist och efter kriget bosatt i Östtyskland, vars diktatur han var apologet för.
Nåja, det där är historia i dag, men det finns sådant som lever kvar desto livaktigare. I det dramat är förvisso Brecht och Weill bara små kugghjul.
Redan 1728 skrev John Gay något som i vår tid skulle ha kallats en musical med titeln ”The Beggars Opera”. Bertolt Brecht följde noga en översättning till tyska när han gjorde om verket till ”Die Dreigroschenoper” 1928. Det fick ny musik av Kurt Weill. Och inledningen blev något som saknades i 1700-talsversionen, en sång framförd till ackompanjemang av ett positiv: ”Moritat”, mera känd som Mackie Kniven. Mackie kallas kapten Macheath i 1700-talsversionen och heter egentligen så också i Brechts version. Men i 1700-talsversionen är han en gentlemannatjuv som hatar våld. Brecht har gjort om honom till en mördare, våldtäktsman och mordbrännare som njuter av att sätta kniven i sina offer.
Filosofen Allan Bloom har visat på Brechts inspirationskälla till denna förvandling. I ”Så talade Zarathustra” (1883) talar Friedrich Nietzsche i ett av de första kapitlen om ”den bleke förbrytaren”. Han vill se blod, känna kniven skära i andra människors kött, men omgivningen försöker rationalisera hans begär. Han mördar därför att han behöver komma åt pengarna, säger de. Och mördaren själv intalar sig att det är så.
Nietzsche kunde konsten att avslöja vår förljugenhet. Det finns en direkt idémässig linje från den bleke förbrytaren till Dan Eliassons uttalande när en anställd kvinna på en flyktingförläggning i Mölndal mördats av en av de boende: ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under?”
Det var en onödig, men tyvärr mycket typisk, fråga Eliasson ställde. Det spelar ingen roll vilka bevekelsegrunder som finns när handlingen är ren och skär ondska.
Men vi har så svårt att tala om ondska och det beror på Nietzsche. I böckerna ”Bortom gott och ont” (1886) och ”Till moralens genealogi” (1887) plockar han isär begreppen gott och ont. De är kristendomens moral, hävdar han, och sådant måste man göra sig av med. I ”Så talade Zarathustra” slår han fast de berömda orden ”Gud är död”. Hans slutsats är att eftersom Gud är död finns inte längre någon moral. Den enda moral som finns är den fria människans vilja, en vilja till makt, ett förakt för den lilla människan, men också en kärlek till människor som blir något större än den mänskliga naturen, övermänniskor.
Nietzsche för också fram tanken på Guds död i ”Den glada vetenskapen” (1882). Men den som i den boken säger orden om Guds död lägger till: ”Jag kommer för tidigt”.
Nietzsche kom för tidigt. Hans böcker lästes av några få entusiaster – August Strindberg och Verner von Heidenstam i Sverige exempelvis – men för de flesta var han helt okänd. 1889 insjuknade han i mentalsjukdom och 1900 dog han. Först ytterligare något årtionde senare började världen bli mogen för hans idéer.
Det var inte bara moralen som saknades om Gud var död. Under 1910-talet skedde en formlig revolution på en mängd områden och i 1920-talets Berlin, under Weimarrepublikens dagar, tog sig de nya strömningarna till uttryck. Inom konstmusiken blev det atonal musik, inom konsten blev en upp-och-nervänd urinoar konst, inom arkitekturen blev det funktionalism, inom populärkulturen blev det acceptabelt att sjunga om en man som knivmördar människor för sitt nöjes skull. Och alla läste de Nietzsche.
Och inom politiken blev idén om att var och en skapar sin egen moral, att rätt eller fel är något relativt, upphov till stor uppslutning kring kommunismen på vänstersidan och lika stor uppslutning kring fascismen på högersidan. Nietzsche var uttalad motståndare till antisemitism. Enligt H L Mencken, som 1908 skrev den första biografin över honom, ville han lösa antisemitismen genom att arkebusera alla antisemiter. Men icke desto mindre är också nazismen samma andas barn. Demokrati var något för svaga människor och inte för övermänniskan, enligt Nietzsche.
Efter andra världskriget och Förintelsen var nazismen som ideologi omöjlig. Men man gjorde det väldigt enkelt för sig. Nazisterna hade varit psykopater, hette det. Det var budskapet i den mycket uppmärksammade antologin där bland andra Theodor Adorno medverkade, ”The Authoritarian Personality” (1950) och fungerade som en rehabilitering av människor i Europa, där exempelvis den norske författaren Knut Hamsuns förtjusning i nazismen bortförklarades med att det var en tillfällig mentalsjukdom.
Detta gjorde att man på vänstersidan inte behövde ställa sig några obekväma frågor. Tyska intellektuella skolade i Nietzsche och i Weimarrepublikens anda gjorde nya karriärer i USA. ”Mack the knife” blev en populär låt i USA i Louis Armstrongs tappning. Uppfattningen om att moral är relativ, att det inte finns något säkert sätt att fastställa rätt eller fel, blev en sanning som kom att omfatta hela västvärlden. Funktionalismen har blivit så accepterad att när folk nu startar upprop för vackrare arkitektur stämplas det som fascism. Att det är funktionalismen som är samma andas barn som fascismen är något obekvämt som vi helst förtiger.
När Ronald Reagan 1983 i ett tal kallade Sovjetunionen ”empire of evil” väckte det en storm av ilska. Hur kunde han säga så? Vad är ondska? Hur definierar man den? Reagan lärde sig läxan och började i stället tala om att USA och Sovjet hade skilda värderingsgrunder. Det gjorde han helt säkert utan att ha en aning om att det var Nietzsche som hundra år tidigare börjat använda ordet värdering i stället för att tala om rätt och fel.
Men Nietzsche hade fel i att om Gud är död finns inte längre någon moral, inget rätt eller fel. Präster och andra religiösa gav honom rätt i att om det inte finns någon gud, finns ingen moral, eftersom de så gärna ville att folk skulle fortsätta att tro på Gud. Men de läste sin Bibel illa. I Första Mosebok straffar Gud människorna flera gånger eftersom de lever orättfärdiga liv och Gud uppmanar Abraham att leva rättfärdigt. Detta trots att Gud vid denna tidpunkt inte sagt ett knyst om vad som är rätt och vad som är fel. Det kommer först i Andra Mosebok. Slutsatsen måste vara att det går att räkna ut vad som är rätt och vad som är fel genom logiska slutsatser, genom rationellt tänkande.
Det är detta som kallas naturrätt, att vi människor med utgångspunkt från hur vi själva vill bli behandlade rationellt kan räkna ut ett moraliskt system gällande för alla människor i alla tider. Inte undra på att Nietzsche och hans många eftersägare i senare tider också var motståndare till rationalitet.
Och kvar står en mänsklighet, främst i västvärlden, utan moralisk kompass, som lite förvirrat talar om värdegrunder, men som inte ens vågar tänka tanken på att det faktiskt finns det som är rätt och det som är fel, det som är gott och det som är ondska. Att ondskan numera har blivit väldigt skicklig på att klä ut sig till godhet gör det hela ännu svårare.
Dan Korn
