Donald Trump anklagas nu för att bara vilja komma åt oljan. Men gripandet av Venezuelas diktator Nicolás Maduro är gott.
Folket i Venezuela lider. Ekonomin är i bott, arbetslösheten och inflationen är hög, det finns ofta inte varken mat, elektricitet eller mediciner. Sjukhusen har kollapsat, barn dör och över sju miljoner har flytt. Korruptionen är omfattande, pressfriheten svag, oppositionella trakasseras. Brottsligheten är omfattande.
De flesta som har följt nyhetsläget sedan socialisterna tog makten på 90-talet – och steg för steg kraschade det en gång så rika landet – jublar nu, ser en ljusning, känner hopp om en demokratisk utveckling.
Ulf Kristersson, M, kommenterade på X: ”Det venezuelanska folket har nu befriats”. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard, M, skrev: ”Sveriges regering fäller inga tårar”.
Men för svenska vänstern har landets socialistiska diktatorer länge varit stora idoler.
2017 marscherade Vänsterpartiet i Stockholm med en banderoll som löd ”Venezuela är inget hot, Venezuela är ett hopp!” Detta samtidigt som folk i Venezuela protesterade på grund av akut brist på mat och mediciner.
När Maduro vann presidentposten 2013 utropade Jonas Sjöstedt, V, på X: ”grattis till Maduro och Venezuela”. Han skrev i Norrskensflamman 2015 att vi borde inspireras. ”I en värld präglad av ökande klassklyftor har vänstern i Latinamerika visat på en annan väg med ett socialistiskt perspektiv. Denna utveckling kan vi lära av”.
När Chávez avled 2013 hyllade Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde honom för att ”miljoner venezuelaner lyfts upp ur fattigdom”. Han hoppades att Chavez efterträdare skulle ”bygga vidare på de framgångar som uppnåtts”.
Mitt under den ekonomiska krisen i Venezuela 2016 förklarade flera vänsterpartister i en debattartikel att ”Krisen i Venezuela är en kris för det kapitalistiska systemet – ingenting annat.” Allt våld i landet menade de hade ”iscensatts av den politiska högern”.
2021 röstade Vänsterpartiets europaparlamentariker Malin Björk emot en resolution som fördömde situationen i Venezuela.
Yttervänstern går ännu längre. Proletären skrev 2017 att ”utmålandet av Venezuela som en diktatur är ett tydligt exempel på den förvrängda och lögnaktiga bild av som ges i medierna.” Krisen skylldes i stället på USA.
Maduros regering har länge försökt skylla ifrån sig och velat pränta in narrativet att landets problem är ett ”ekonomiskt krig” som leds av oppositionen och finansieras av USA. Bland annat har det klagats på västvärldens sanktioner mot försäljningen av landets olja och knorrats om att USA vill behålla sin dominans.
Men sanktionerna inrättades av president Barack Obama på grund av socialistregimens alltmer diktatoriska beteende. 2017 skärpte Trump sanktionerna ytterligare.
Och den ekonomiska krisen var redan där, som en effekt av att hela branscher hade förstatligats, mark och företag exproprierats och oljeindustrin misskötts. En elit hade roffat åt sig de få resurser som funnits. Självklart får det konsekvenserna.
När medier nu beskriver händelseförloppet som ”USA:s attack”, och det spekuleras om att Donald Trump bara vill åt oljan är det vänsterns förklaring som köps. I SVT talade exempelvis en reporter om att USA:s nya säkerhetspolitiska strategi är att lägga mer fokus på närområdet och säkra tillgångar till naturresurser som olja och mineraler.
I vanligt folks öron låter det som att problemet inte är Maduro utan Trump. Många känner sådan avsky gentemot den amerikanske presidenten att de tappar omdömet.
Maduros diktatur har haft stöd av onda krafter. Kina, Ryssland och Iran har stöttat, mentalt och ekonomiskt. Han har i över ett decennium behandlat sin befolkning illa. Detta samtidigt som han och en elit har levt gott på landets tillgångar.
Nu väntar en tid av osäkerhet och förmodligen turbulens i samband med arbete för att landet ska kunna bli demokratiskt styrt. Men hellre det än ännu ett decennium av hunger.
Jag väljer att jubla.
Carolin Dahlman
