Med ett år kvar till valet hade man kanske kunnat förvänta sig att Socialdemokraterna presenterade någon slags politik, men inte ens nu vet väljarna vad de får om de röstar på dem.
Valet 2022 hade Maktpartiet, som ofta inspirerade av amerikanska valkampanjer, bestämt sig för att göra en Kamala Harris. De gick helt enkelt till val på Magdalena Andersson och att hon inte är varken SD eller Ulf Kristersson och det skulle liksom räcka. De stackars utplacerade valarbetarna runt om i landet hade noll och inga svar på vad partiet tänkte göra. De skulle sälja Magdalena.
Och Magdalena sålde sig för glatta livet, även med merch på hemsidan där folk kunde köpa t-shirts, muggar och väskor med hennes ansikte på. Folk kunde till och med köpa ett par röda italienska läderskor som hon gick runt med i valrörelsen.
Det har varit tre tunga år i opposition för kvinnan som enda gången hon arbetade för partiet och de förlorade valet sa upp sig. Ensambarnet och tävlingsmänniskan Andersson är inte byggd för förlust.
Ändå verkar det som om de har tänkt att testa samma recept en gång till. Hon betonade på presskonferensen nyligen att Socialdemokraterna erbjuder förändring, något nytt och att ”partiet har förändrats” men presenterade sedan ingenting.
Lagret ny färg de målat är dock tunt och har knappt torkat. Idén om att tvångsblanda befolkningen och skicka ut en person med utländsk bakgrund för att sälja in idén flög inte och det ska bli intressant att se hur partiet kommer tvingas neka hela valrörelsen till att de ens försökt.
Den enda idén som överlevt är den om makten och Socialdemokraterna tappade all riktning redan under Palme. Han blev martyr innan han på riktigt hamnade på dekis i partiet. Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin, Stefan Löfven. Ingen av dem har velat något egentligen.
Eller Löfven, han ville fortsätta med IF Metall och valde därför att sprätta iväg miljarder skattekronor på ”nyindustrialisering” av Norrland, hans barndoms hemtrakter.
Den som väntar på att en sosse-ledare ska leverera visioner och verkliga idéer om Sverige har redan fått vänta decennier, det är inget en civilekonom från Nacka kan ändra på hur röda skor hon än klafsar runt i.
Varje gång de fått makt har de sedan ägnat fyra år att skaffa sig mer. De har utnämnt så många sossar de kunnat till allt de kunnat via utnämningsmakten. Ambassadörer, generaldirektörer, styrelseledamöter i statliga bolag. De har startat nya myndigheter, institut och organisationer som alla finansierats med pengar direkt från statsbudgeten. Och lagar de stiftat har framför allt fokuserat på att ge föreningar de kontrollerar, som fackförbunden, mer makt, eller egna verksamheter, som lotteriet.
Valet 2026 är inget undantag som bekräftar den regeln. Socialdemokraterna vill vinna valet för att vinna och ha makt, inte för att de har några idéer.
En sak är dock centralt – att hon denna valrörelse verkligen krävs på svar på vem hon ska regera med. Media var som vanligt mer intresserade av SD och avkräva högern svar än att kräva att andra statsministerkandidaten svarar på frågor förra valet. .
Vem ska Magdalena Andersson ge statsrådsposter?
Miljöpartiet kräver som vanligt att kärnkraften läggs ner. Nooshi Dadgostar kommer göra en Annie Lööf och trycka rött till alla. Så vad ska Dadgostar och hennes judehatande kommunistkollegor få för ministerportföljer? Och om Centerpartiet inte vill sitta i regering med Andersson, utan istället förhandla med båda blocken, hur har hon då tänkt regera?
Tänk om vi kan få en valrörelse där båda regeringsalternativen granskas. Hoppet lever i alla fall.
Rebecca Weidmo Uvell
