Lise Tamm är generaldirektör på Jämställdhetsmyndigheten. Hon har beslutat att myndigheten i sin kommunikation inte längre ska använda bilder på flickor klädda i så kallad hijab; en slöja som täcker håret och en del av halsen och axlarna. Det är ett klokt beslut av Lise Tamm. Hennes beslut är ett litet men viktigt steg mot ett Sverige som inser och förstår vad det är som bygger Sverige starkt. Ett Sverige som inte är rädd för att stå upp för sina grundläggande samhällsvärderingar.
I en intervju i tidningen Femina (25/2 2025) förklarar Lise Tamm rakt och enkelt vad det handlar om: ”Jag vill att alla som bor här ska omfattas av jämställdheten. Sverige har varit ett föregångsland i väldigt många år. I dag tycker jag att det går lite bakåt. I vissa delar av landet, till exempel utanförskapsområden, lever många mindre jämställt. Jag vill att de också ska omfattas av jämställdheten som vi uppnått.” Så hänger det ihop. Jämställdheten ska inte göra halt vid utanförskapsområdens portar eller vika ner sig för hedersförtryckets klaner.
Berättelsen om myndigheter som sprider bilder på små flickor i hijab är en liten del av berättelsen om ett Sverige som gått vilse. Föreningen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime -med sina unika och långa erfarenheter av arbete mot hederskulturens förtryck av människor i Sverige berättar vad det handlar om: ”Det är en felaktig förenkling att påstå att hijab endast är ett klädesplagg som vilket annat, eller att den kan stå för olika saker beroende på hur den som bär plagget tolkar det. Hijab är först och främst en religiös symbol som har en betydelse och ett syfte inom en religiös kontext. Ordet hijab på arabiska betyder ”barriär” eller ”sköld” och syftar på isolering och segregering av kvinnor gentemot män. Hijaben ingår i ett mer omfattande värdesystem inom vilket en kvinnas hår och kropp anses vara “awrah”, d.v.s. defekta, och där dessa kroppsdelar måste täckas för att inte väcka mäns lustar.”
Lise Tamm har en lång yrkeskarriär som självständig och orädd åklagare. Framförallt är hon en portalgestalt för rättvisa och jämställdhet. Hon har helt rätt i att jämställdheten – en av de viktigaste och mest samhällspåverkande värderingar som Sverige bjuder på – ofta har gjort halt vid utanförskapens portar. Vilket är lika fegt som djupt orättvist. Rädslan för att bli anklagad för rasism, islamofobi och/eller inskränkthet i största allmänhet har överflyglat rättvisa krav på att jämställdheten ska komma alla till del.
Myndigheters lust att visa bilder på små flickor i hijab har beskrivits som signaler om inkludering och tolerans visavi invandrare i allmänhet och mot muslimer i synnerhet. Tyvärr blir resultatet ofta det motsatta hos många av de människor i Sverige som har invandrat hit från islamstyrda länder. Signalen som sänds ut berättar snarare om tolerans med extrema religiösa riter och kulturer än om en stark vilja om ett Sverige där jämställdheten är till för alla.
Vi har en lång väg att gå. Hedersförtryckets kultur har fått rota sig och den behöver nu på allvar utmanas av den upplysta jämställdhetens kultur. Lise Tamm gör en viktig insats i det arbetet. Jag hoppas att hon blir en än starkare förebild för växande delar av Sveriges myndigheter.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
