Krönika Både bland allmänheten och hos anställda inom viktiga samhällssektorer hör jag en uppgivenhet och en ilska som är mycket större än tidigare. Allt fler uttrycker sin fullt berättigade ilska, hat och rädsla för utvecklingen.
Även i politiken märks en omsvängning. Från att ha varit närmast tabu är numera nästan alla partier (undantag V, MP och C) ganska överens om att den totalt urspårade migrationspolitiken skapat enorma problem i Sverige och att en övermänsklig uppgift att integrera alltför många människor på kort tid har medfört enorma sociala problem och blivit en grogrund för både kriminalitet och extremism.
I kriminalpolitiken är insikten ännu större – när vi tittar på andra länder inser vi hur illa svenska politiker hanterat denna fråga och skapat ett underdimensionerat rättssystem och använt världens nästan högsta skatter till andra saker. Försvarspolitiken är också ett område där de flesta politiker (möjligen med undantag för V och MP) nu inser att man måste satsa mycket mera pengar.
Men allt detta kommer kräva en svår balansgång från oss politiker. Faktum är att det nu läggs förslag i en strid ström från både debattörer och politiker som går så långt att ingen ens hade tagit dem på allvar för bara 5-10 år sedan. Detta är på ett sätt välkommet eftersom det visar att svenska folket och politikerna äntligen har vaknat och inser att det krävs många och mycket bestämda åtgärder från samhället. Men det är även oroväckande eftersom trycket från befolkningen mot politiken riskerar att bli så hårt att politiken frestas att gå över gränsen med åtgärder som objektivt sett är orimliga.
I framtiden riskerar vi – om läget försämras ytterligare – att svenska folket, uppmuntrade av media, extrema debattörer och politiker – kräver ännu kraftfullare åtgärder, utan att inse att de då också kastar bort sin egen frihet, rättssäkerhet och integritet, och utan att inse att alltför långtgående åtgärder riskerar att öka motsättningarna mellan olika grupper i stället för att skapa trygghet för alla normala skötsamma människor.
Rädsla kan bli väldigt destruktiv. Vi såg det under pandemin där politiker och partier (inte bara i Sverige utan i hela västvärlden) till slut närmast tävlade om att inskränka människors frihet och grundlagsskyddade rättigheter. Grundprincipen om proportionalitet och den viktiga principen om människors fria val av medicinska behandlingar, inklusive vacciner, var plötsligt kastade på sophögen, påhejat av en majoritet av befolkningen och media som lät okunskap och rädsla styra. Det gick så otroligt snabbt att kasta bort grundläggande värden att vi som stod upp för dessa ända in i kaklet inte trodde våra ögon. Fullständigt häpnadsväckande hur vissa normalt sett kloka och sansade politiker helt tappade fotfästet och omdömet.
Detta visar att politiken är oerhört lätt att påverka av en rädd och orolig opinion som skräms upp extra mycket av media. Väldigt snabbt kan sådant som tidigare varit självklart kastas över ända. Det finns därför en uppenbar risk att rättpolitiken och/eller migrationspolitiken spårar ur totalt om människors rädsla ökar för att själva drabbas av växande problem.
Går samhällsutvecklingen ytterligare mycket åt fel håll kommer rädda människors primära behov av trygghet i vardagen annars att bli viktigare än grundläggande samhällsvärden, och politikerna tvingas då följa efter om de vill bli omvalda. Det skulle kunna bli förödande för vårt öppna demokratiska samhälle och hota demokratin, rättssäkerheten, de grundläggande fri- och rättigheterna och den personliga integriteten.
För att slippa hamna där måste väl avvägda åtgärder göras NU så att utvecklingen kan vändas. Vi har äntligen en regering som tar problemen på allvar. Det kan vara sista chansen att vända utvecklingen innan den spårar ur!
Jan Ericson (M),
Riksdagsledamot och en av Riksdagens ålderspresidenter
