Att Birgitta Ohlsson återvänt till politiken och i protest mot Simona Mohamssons kram med Jimmie Åkesson i stället gått med i Centern har väl knappast undgått någon. Eftersom Sverigedemokraterna har ett brunt förflutet har Ohlsson valt att lämna det i dessa avseenden fläckfria Liberalerna och i stället gått med i ett parti vars bruna förflutna är väl dokumenterat. Onekligen ett intressant handlande.
Den enda riksdagsman som från riksdagens talarstol deklarerat sig vara ”stolt antisemit” kom från dåvarande Bondeförbundet. Det enda riksdagsparti som haft rasbiologin inskriven i partiprogrammet är Bondeförbundet. När man brukar nämna att bland Sverigedemokraternas grundare fanns en med nazistiskt förflutet kan det vara värt att påpeka att när Centern satt i regeringen hade de en riksdagsman som verkat som värvare för Waffen SS under kriget; akademiledamoten och författaren Per Olof Sundman.
Förmodligen svarar Birgitta Ohlsson att det där var ju så längesen och partiet har ändrats. Att man kan säga exakt samma sak om SD verkar hon inte tänka på.
Kanske kan Centerns nuvarande irrfärder förklaras genom den mindre smickrande historien. Kanske kan det förklara hur ett parti som säger sig verka för landsbygdens folk ser det som en framgång att ha värvat en föredetting från ett annat parti som aktivt verkat för att terrorisera svenska djurhållare och som hävdat att jordbruksstödet drastiskt måste minskas.
Man kunde tycka att en sådan person borde man sky som pesten, men kanske är det så att centerpartister som är medvetna om partiets inte alltid så stolta historia är beredda att göra vad som helst för att känna sig omtyckta i de fina kretsarna i storstaden, något som verkar vara viktigare än att föra en politik som väljarna uppskattar.
Det hade inte behövt vara så.
Idéer förvrängs genom historien. En ny generation som inte förstår varför en äldre generation hade en viss åsikt riskerar alltid att förvanska den ursprungliga tanken. Det gäller idéer i alla tider. Det som började som en god tanke slutar som en ond. Det gäller inte minst när levnadsförhållandena har förändrats. En ny generations människor fördömer det förgångna, därför att de inte längre förstår varför man gjorde på ett visst sätt.
I sin essä ”Europa, Vakna!” (1938, i boken med samma titel) visar Thomas Mann hur ideologier förbyts i sin motsats:
”Massans ande, modernt utspökad som den är, talar därvid romantikens jargong; den talar om ’folket’, om blodet och jorden, om idel åldriga och fromma ting, och den smädar asfaltens ande – med vilken den är identisk. Resultatet är ett lögnaktigt, rått känslosamt mischmasch av själ och kollektiv strunt.”
Med andra ord var nazismen en modern rörelse, en ”asfaltens ande”, men den använde det gamla begreppet ”blut und boden”, blod och jord, som under romantikens tidevarv på 1800-talet stod för annat.
1930- och 40-talens bondeförbundare var helt uppenbart frestade av locktonerna från Tyskland. Kanske berodde det på ren och skär rasism, kanske var det fagert tal om blod och jord som slog an känslosamma strängar. Sedan dess har varje beröring med något som luktar nazism blivit lika oberörbart för centerpartister som en lättöl kan vara farlig för en nykter alkoholist.
Men tanken på att en människa kan känna samhörighet med platsen där hon bor, där förfäder kanske i många generationer bott tidigare, är inte nazism. De idéer som förvreds till nazism kan också verka positiva i andra sammanhang. Detta är något vi måste förstå för att undvika att repetera tidigare misstag. Ur sympatiska känslor kan farliga tankar spira, men ur samma sympatiska känslor kan också andra, goda idéer växa. Om vi gör tankarna tabu upptäcker senare generationer dem förr eller senare igen och riskerar att göra om samma misstag på nytt.
För bönder som ofta brukar jorden de ärvt sedan sekler tillbaka är samhörigheten med jorden en vacker tanke som kan ge livet en djupare mening. Men framför allt blir själva jordbruket ur detta perspektiv en sorts kärlekshandling som inte har något med främlingshat, våld och terror att göra.
I vår tid flyttar människor i högre grad än förr och vi reser kors och tvärs över jorden. Tanken på att människan känner samhörighet med jorden på en viss plats känns därför främmande för många av oss. Men också i vår tid kan vi känna oss hemma på en viss plats, även om det ofta inte är platsen där våra förfäder levat i generationer. Människan förmår slå rot på nytt och som David Goodhart visar så övertygande i sin bok ”The Road to Somewhere” (2017) handlar detta lika mycket om en inställning till livet som det handlar om en fysisk plats.
Goodhart delar in människorna i Somewheres, någonstansare och Anywheres, varsomhelstare. Han menar att mycket av den politiska konflikten i vår tid handlar om att varsomhelstarna inte förstår någonstansarna. Om det finns något svenskt parti där denna konflikt blir särskilt tydlig så är det i Centern, partiet för någonstansare som styrs av varsomhelstare, där Birgitta Ohlsson är ett typexempel.
Partiets tragedi ligger i oförmågan att se skillnaden mellan kärlek till hembygden och hat mot främlingar. Man kan älska hembygden utan att hata främlingar. Hat fördrivs bäst med kärlek. Det gäller kärleken till en plats lika mycket som kärlek till människor.
Dan Korn
