Krönika Mutor Ica är, något som få känner till, vår största idrottssponsor. Nästan 1 000 privatägda lokala Ica-butiker i hela Sverige sponsrar lokala ungdomslag. Givetvis med baktanken och förhoppningen att få deras föräldrar som kunder i butiken, samtidigt som Ica-handlarna har ett hjärta som klappar varmt för deras lokalsamhällen.
De här ungdomsföreningarna saknar anställd personal som säljer sponsring, till skillnad mot topplagen i fotboll och ishockey. I praktiken sker insäljningen av sponsringen via föräldrar till barnen i laget som kontaktar alla företag de har i sina privata nätverk. Det kan vara det företag de är anställda i eller som kunder och/eller leverantörer till detta företag.
Vi pratar i praktiken om cirka 10 000 föreningar och förmodligen runt 100 000 kronor i intäkter per förening och år. I pengar således runt en miljard kronor. Per år! Det ska jämföras med att hela det statliga anslaget till idrotten ligger på 2 miljarder kronor per år.
Dessa sponsorintäkter är en förutsättning för att de ideella föreningarna ska kunna hålla nere träningsavgifterna i ett läge där fler och fler barn tyvärr slutar idrotta av det enkla skälet att föräldrarna inte har råd.
Skulle åklagaren i det i dagarna aktuella Södertäljemålet (mål nr B 107-23) få rätt och den kommunala tjänstemannen dömas för tagande av muta när han uppmanat sina kontakter att sponsra den förening där sonen spelar basket, vilket i det här specifika fallet handlar om den anrika Södertäljeklubben SBBK som genom åren kännetecknats av sin stora och breda ungdomsverksamhet i den så kallad stadsdelsverksamheten, kan det få oerhörda konsekvenser.
Alla företag som sponsrar idrott skulle vara tvungen att gå igenom hur beslutet om sponsringen togs. Många skulle för säkerhets skull sluta med sponsring av breddföreningar bara för att inte riskera något.
It’s better to be safe than sorry, som det heter på engelska. Ledare, föräldrar och styrelseledamöter i föreningar skulle inte kunna utnyttja sina kontakter för att få nya sponsorer.
Om det nu är som förra gången vi hade ett mutåtal inom idrotten (målet om Friends arena), där en okunnig men mediekåt åklagare som aspirerade på Christer Van Der Kwasts position som Sveriges sämsta offentliganställda tjänsteman sen konstruktören av regalskeppet Vasa, åtalade en kommunal tjänsteman för tagande av muta och flera direktörer för givande och sen fick tokstryk i hovrätten så blir förhoppningsvis utfallet det samma här.
Men den blinda rättvisan är inte alltid blint rättvis och ett utslag i rätten där det är att ta muta om man uppmanar någon att sponsra en ideell förening vore katastrofalt för den breda svenska ungdomsidrotten.
Åtalet mot Telia för muta för några år sedan, (de hade bjudit kunder och presumtiva kunder på show och middag), lade i praktiken en död fisk över eventindustrin som den fortfarande lider av. Motsvarande åtal i Mora, (man hade bjudit på biljetter till hockeymatcher), skapade samma problem. Företagen riskminimerade, lät bli att bjuda sina kunder varvid idrottsföreningar skadades i form av minskade ekonomiska intäkter.
Låt oss genomföra ett tankeexperiment. Hade jag varit fastighetsmäklare i Nacka där jag tidigare bodde och fått frågan av en förälder jag kände via jobbet om jag ville sponsra Boo FF:s lag flickor 10 år gamla med tröjreklam för tio papp, (det belopp det handlar om i Södertäljemålet), hade jag tänkt ett par sekunder och kommit fram till att hälften av föräldrarna kommer skilja sig inom fem år. Det betyder att jag sannolikt kan få in en halv miljon i intäkter när jag då förhoppningsvis får i uppdrag att sälja deras fina Nackavillor ett stenkast från alla arbetsplatser i landets huvudstad, varvid jag givetvis sagt ja. Här säger nu åklagaren i Södertäljemålet att det är tagande av muta att få någon att sponsra en breddförening.
Det är på ren svenska inte klokt.
Då sponsorraggning ingår som uppgift för alla som sitter i en styrelse i en idrottsförening och då sådan sker genom upparbetade kontakter skulle det i praktiken bli omöjligt för offentligt anställd personal att engagera sig som styrelseledamot i en förening. Och vad skulle det i nästa led betyda för breddidrottens föreningsliv i Sveriges samtliga 290 kommuner?
Det jag läst in mig på om åtalet i lokaltidningen LT ger mig bilden av ett mycket tunt åtal där det antingen finns något mer bakom det hela som ännu inte uttalats, eller så har vi ett läge där utfallet blir ett frikännande senast i nästkommande instans, det vill säga hovrätten.
Denna min uppfattning stärks ytterligare av att jag är i kontakt med en rättsreporter på Nyhetsbyrån Verifiera som följer rättegången på plats i Södertälje tingsrätt, under måndagen den 3 april. Det hela kokar enligt hans bedömning till slut ned till frågan om den kommunala tjänstemannen, som arbetar på stadsbyggnadskontoret med företagsetableringar i Södertälje, och är erkänt duktig på sitt jobb, tagit emot en muta via ombud genom att hans tonåriga son fått ett padelracket, och berättat detta för sin far tjänstemannen i ett sms.
De för givande av muta tre åtalade personerna som på olika sätt är kopplade till den stora padelhallen belägen i industriområdet Baltic i Södertälje skall således ha mutat via ombud.
Dessutom skall det ha förekommit en del gratis speltider för familjen i padelhallen, vilket en av de åtalade förklarade med att gåvan i form av speltiderna var riktad mot hustrun och syftade till att få upp ögonen hos närliggande storarbetsgivaren Scania om att här finns det spelmöjligheter i en ny och snabbväxande populär sport. Således en marknadsföringsåtgärd. Den blev för övrigt framgångsrik då anställda på Scania blev återkommande spelare i hallen.
Tittar man på rekvisiten i gällande svensk mutlagstiftning är de på pappret nu uppfyllda. Problemet för åklagaren är bara det att dels har sonen sannolikt fel när han glad i hågen skriver i ett sms till sin far att han fått ett racket värt 4 000 kronor i gåva. Det påpekar nämligen samtliga ombud är fel, då racket i fråga var ett fem månader hårt använt hyrracket, som har en liten spricka i sidan.
Tjänstemannens advokat begär syn under förhandlingen, vilket beviljas av rättens ordförande, och visar därefter upp det padelracket som allt nu handlar om. Även de som sitter på åskådarplats kan se att det där inte är ett racket värt 4 000 kronor. Sannolikt har den tonåriga sonen glad i hågen för gåvan googlat på ett racket för att få nypriset på det, och då sett att det på pappret är värt just den summan, om det alltså varit oskadat och i nyskick.
Men är inte det faktum att sonen fått ett racket, om än skadat, försvårande för tjänstemannen i sin egenskap av far? Nej, ty den idrottsintresserade sonen arbetar extra i padelhallen, och den mutåtalade arbetsgivaren och chefen till sonen, en välkänd assyrisk/syriansk finansman och investerare i Södertälje, gav enligt egen uppgift racketen till sonen för att visa uppskattning till en extraanställd grabb som gjort ett bra jobb i hallen.
Alltså inte i syfte att indirekt muta tjänstemannen i något oklart syfte eller motiv som korruptionsåklagaren inte lyckades visa fram, trots intensiva diskussioner under förhandlingen om vad ett antal, för en utomstående betraktare, oklara sms mellan flera olika parter i målet egentligen betyder och innebär.
Ty bärande här är också det faktum att tjänstemannen i sin kommunala linjebefattning inte fattade några som helst formella egna beslut eller ens skrev fram eller föredrog förslag till beslut för högre tjänsteman med beslutsrätt. För han har enligt sin befattningsbeskrivning inte rätt att göra något sådant. Allt sådant beslutsfattande låg i nivån ovanför honom där exploateringsingenjörer hade formell beslutsrätt avseende prissättning av industritomter och dylikt, för att ta ett konkret exempel.
Om det är sant eller ej att en muta givits kan vi inte veta. Men det behövs inte, ty nu har försvarsadvokaterna sått just det rimliga tvivel i skuldfrågan som mer än väl räcker för frikännande domar.
Åklagaren blev i sin tur rejält sur enligt rättsreportern i fråga under synen. Ty det störde så klart hans taktiska plan för rättegången. Han hade bevisligen inte räknat med att denna racket skulle visas upp på plats.
Hans reaktion på synen var att påstå att det där inte var det racket som sonen fått, ty det var ju värt 4 000 kronor i nypris, (enligt sonens sms som enda grund för åklagarens värdering), och att de åtalade givetvis pratat ihop sig om detta (falska) racket. Ett påstående som åklagaren, sur som ättika, för övrigt inte lyckades leda i bevis med någon enda form av stödbevisning, enligt min man på plats i rättssalen.
Till saken hör här att polisen tidigare under utredningen gjorde en samordnad morgonrazzia hos tjänstemannen, både på hans arbetsplats i Södertälje stadshus och i hans bostad. Vid villan svängde det upp tre polisbilar klockan 06.30 en morgon. Vid tillfället för husrannsakan var tjänstemannen ensam hemma med sina barn, då hans syrianska hustru var bortrest. Trots tre polisbilar missade de att beslagta racketen i fråga, som alltså fanns hemma hos tjänstemannen och hans son under husrannsakan, enligt tjänstemannens vittnesmål i rätten. Alltså den racket vars värde som hela mutåtalet i praktiken hänger på.
Därmed missade poliserna att säkra beviskedjan. Detta fatala misstag under polisutredningen kommer, allt annat lika, sannolikt kosta åklagaren åtalet. Ty så här sade en av försvarsadvokaterna ungefärligen under sin slutplädering, enligt Verifieras rättsreporter:
”Som tips till åklagaren så hade det ju varit bra för rättssäkerheten om åklagaren hade lagt ner lite möda på att fastställa racketens värde, men utredningsinsatserna kring det är ju obefintliga och nu har du mage att presentera det som att partnerna har pratat ihop sig [om racketen] och lämnar till rätten att hantera den här bristen i utredningen.”
Som min utsända kontakt på åhörarbänken i tingsrätten, Södertäljebon Andreas Henriksson, tillika redaktionschef hos Nyhetsbyrån Verifiera, sammanfattar det i vårt samtal innan jag skriver dessa rader:
”Idag ser jag en oförvitlig kommunal tjänsteman som åtalats för att han har gjort sitt jobb, och det dessutom bra, varken mer eller mindre. Södertäljepolisens kvinnliga förhörsledare och åklagaren är så bundna vid sin kriminella teoretiska karta i form av en pyramid där den legala mellan-nivån i Södertäljenätverket (nivå 2) bara måste innehålla en mutad kommunal byråkrat, annars får de inte ihop sin storytelling som de hållit fast vid sedan Carin Götblads artikel på DN Debatt år 2011. Men oavsett hur det är med den saken kan vi med fasthet konstatera en sak redan innan domen i Södertäljemålet fallit. Den här förhandlingsdagen var inte kammaråklagaren Thomas Forsbergs vid Riksenheten mot korruptions finaste stund i en rättssal.”
Fotnot: Artikeln på DN debatt publicerad 2011: Så ska vi stoppa den grova brottsligheten i Södertälje
Dan Persson
redaktionen@verifiera.se
Dan Persson är mångårig strategirådgivare åt svenska idrottsförbund i frågor om ekonomi, affärer, organisation och marknadsföring
