Krönika Låt mig för det första slå fast ett faktum. Barbro Westerholm har gjort fantastiska saker för homosexuella i egenskap av generaldirektör för Socialstyrelsen när hon genom ett GD-beslut avskaffade den officiella sjukdomsstämpeln på homosexualitet i Sverige; hennes engagemang mot åldersdiskriminering när hon var liberal politiker i riksdagen är strålande. Hon är sannolikt en av de lagstiftare vi haft i Sverige på många år som gjort störst impact, eller utövat mest konkret påverkan, om vi tittar på vad hon åstadkommit för praktisk värdefull förändring för många människor i Sverige, under hela eller delar av sin yrkesverksamma tid.
Med detta sagt kommer jag nu sannolikt göra ett antal av mina läsare av den här krönikan besvikna.
Jag kommer inte att fortsätta i de Moder Teresa-liknande hyllningarna som har följt som en given och förutsägbar reaktion på hennes bortgång.
Räcker de inte?
Jag tror faktiskt att Barbro Westerholm hade hållit med mig. Vem vill egentligen framstå som ett nästintill helgon? Är det förmätet av mig att ställa den frågan? Ja, möjligen. Det kan vi naturligtvis inte veta, i vår ständiga jakt på alla dessa goda förebilder som vi kan hylla och därmed indirekt vinna egna godhetspoäng på i sociala medier när vi skriver några varma rader om en nyligen bortgången person, må det vara en musiker, en författare eller som i detta fall, en tidigare generaldirektör och riksdagsledamot.
Min egen relation till Westerholm är irrelevant för min tes i denna text. Men för tydlighetens skull: jag har träffat och intervjuat henne i min roll som journalist några gånger under årens lopp. Det är inte mer än så.
Det är tungt när förebilder går bort, men jag vill hävda att många förebilder också skulle känna det tungt om de visste vilka grandiosa eftermälen de får; i Barbro Westerholms fall blir det till en veritabel helgonstatus när jag läser av mitt Facebookflöde.
Jag tänker: kan ni inte lugna ner er något? Hur visar vi vördnad och respekt för en avliden och hennes familj och anhöriga?
Nej, det är då godhetssnyltandet träder in: ”Barbro Westerholm anses som god människa och jag måste absolut visa mig på en bild med henne och vad hon har betytt för mig.”
Hur många av alla dessa posörer skriver sedan ett vanligt och personligt brev till Westerholms anhöriga? Tillåt mig att anta att det är väldigt få.
Jag tror vidare, även om jag naturligtvis inte kan veta, att den personliga närheten och vänskapen till Barbro Westerholm står i direkt omvänd proportion till hyllandet av hennes starka personlighet och karaktär, i de olika kanalerna i sociala medier som hennes politiska fanclub nu ger uttryck för.
Annorlunda uttryckt: Ju närmare privat vän man var med Barbro Westerholm, desto färre selfies och storsvulstiga postningar på Facebook och Instagram. Hennes äkta vänner känns således igen på deras tystnad på sociala medier, ty de vet att Westerholms erkänt djupa personliga integritet skulle önska att hennes riktiga vänner håller tyst utåt, men sörjer inåt, och då i kretsen av de närmaste, det vill säga äkta, vännerna.
Det rullar in mängder med bilder i mitt Facebookflöde med Barbro Westerholm och X eller Y på bild tillsammans med henne. På partikongresser. I Almedalen. I Jönköping. I andra publika sammanhang. Och posörerna är knappt bekanta med riksdagsledamoten i fråga. De skriver sedan beundrande Moder Teresa-texter till bilden.
Ni må kanske tycka att jag är cynisk nu, men många av dessa sörjande i bilderna med Barbro Westerholm har haft ungefär exakt noll koll på hennes riksdagsarbete; de har ingen egentlig relation till henne; de vill synas med en ”god människa” och i sociala medier ger det underbara godhetspoäng. Cynismen uppstår faktiskt i själva publiceringen av deras poserande med den nyss avlidne.
En känd svensk författare, som jag känner, tog godhetssörjandet på Facebook ett snäpp högre: hon publicerade ett brev från Westerholm där Barbro uttryckte sitt stora gillande av författarens egen bok! Man drar sig alltså inte ens från att samla godhets- och kändispoäng i syfte att tjäna egna tydliga publicitetspoäng och då i förlängningen som yttersta mål ha att öka sina egna försäljningssiffror, med hjälp av någon nyss avliden känd person. En person som har en egen familj som nu sörjer djupt och äkta, vill jag i all stillsamhet påminna er om.
Selfie-bilder med just avlidna godhetskändisar inbjuder faktiskt till relevant kritik: du snyltar på vederbörandes varumärke, om du tänker efter lite självkritiskt för några sekunder, samtidigt som du scrollar ditt eget sociala medier-flöde, samtidigt som du läser den här krönikan som sannolikt nått dig via en delning i sociala medier.
Så min enkla vädjan lyder. Andas. Ta det lugnt, det går faktiskt att formulera vackra och respektfulla minnesord. Utan att sätta dig själv, din bild eller din bok i centrum.
Eric Erfors
Är en erfaren politisk skribent och författare med ett hjärta som klappar extra varmt för Gotland
