Det föds för få barn i Sverige. Under 2024 kom knappt 99 000 barn till världen. Fruktsamhetstalet ligger på 1,4 barn per kvinna, långt under det som krävs för att befolkningen ska upprätthållas, och är den lägsta nivå som någonsin uppmätts av SCB. Det innebär färre som arbetar, färre som betalar skatt och färre som kan ta hand om våra äldre.
Det är enkelt att peka på de praktiska hindren: det är bland annat dyrt att bo, svårt att få fast jobb, vården fungerar inte som den ska och bostadsmarknaden är anpassad för dubbelinkomsttagare utan barn snarare än för unga föräldrar. Regeringar har identifierat viktiga åtgärdsområden såsom stärkt förlossningsvård och föräldraförsäkring. Men att enbart justera i systemet räcker inte, för Sverige är redan ett av de mest förmånsbaserade länderna i världen att skaffa barn i med exempelvis barnbidrag och flerbarnstillägg. I stället handlar det om kulturen.
Här menar jag att vi måste våga prata om det som oftast tystas ner, nämligen att Sverige har tappat sin familjevänliga kultur. Min subjektiva upplevelse, som jag tror många delar, är att i skolor och medier ges bilden att livet ska planeras på ett visst sätt, först utbildning, sedan karriär, sedan kanske någon gång familj. Det är som om barn är något som hör hemma på framtidens att-göra-lista, långt bakom resor, självutveckling, boendekarriär och utekvällar.
Jag är själv i den åldern där många börjar fundera på de här frågorna och kan konstatera att vår samhällskultur gör det väldigt svårt att bilda familj i unga år. Här handlar det inte bara om praktiska hinder, utan om en kultur som nedvärderar familjebildning som livsval. Relationer behandlas som tillfälliga lösningar för att få lite sällskap, snarare än som långsiktiga familjerelationer. Jag har vuxit upp med dejtingappar som en självklar del av dejtingkulturen och kan bekräfta att det skapar en kortsiktighet där man alltid jagar något nytt och känner att gräset alltid är grönare på andra sidan. Med de spelreglerna är det inte konstigt att färre bildar familj för det finns nästan inga incitament att faktiskt göra det.
Jag tror att vi måste våga säga att det är både praktiskt och rimligt att skaffa barn tidigare i livet. Att vara 22 eller 25 och bilda familj borde inte ses som ett misslyckande eller som ett hinder för personlig utveckling, tvärtom. Det ena utesluter inte det andra. Man kan absolut göra karriär i sena 20- eller 30-årsåldern, när barnen är lite äldre, och exempelvis studera under åren man skaffar barn och under småbarnsåren.
Men kulturen vi har i dag uppmanar människor att först “bli något” och därefter kanske bilda familj, vilket kan vara för sent för många och skapa ånger för resten av livet. Därför borde vi göra en kulturell omvärdering där värdet av familjebildning och trygghet framhävs. Det är en lögn från samhället gentemot befolkningen att påstå att det är bättre att vänta tills efter 30, när man förmodligen har betydligt mer ansvar på sitt arbete, mindre tid att hitta en partner att skaffa barn med och en kropp som tar mer stryk. Sedan får man självklart välja själv när och om man vill ha barn eller inte, men samhället måste åtminstone ge realistiska förutsättningar.
Ska vi vända utvecklingen räcker det inte med bidrag och reformer. Vi måste våga tala om det som så ofta ignoreras, nämligen kulturen, värderingarna och synen på familjen. För just där finns elefanten i rummet. Och så länge vi inte nämner den, kommer inte heller barnen.
Filip Linnert
