I Storbritannien vill man göra något åt unga mäns våld mot kvinnor, men utmålar dem som löper minst risk att våldföra sig på flickor – pojkar från den vita arbetarklassen – som problemet. Sanningen är för obekväm.
Sanningen är som dagsljus, säger den brittiske filosofen Francis Bacon i sina Essäer (1626). I dagsljuset ser inget lika vackert och spännande ut som det gör i lampsken. Många av oss föredrar därför lögnen framför sanningen, eller åtminstone sanningen med en tillsats av lögn, så att den blir mera aptitlig.
Detta var sant för 400 år sedan och lika sant i dag. Många av oss undviker sanningen, särskilt om den är obekväm. Vi gör helt enkelt verkligheten vackrare för att stå ut med den. Det gäller särskilt om vi inte vet vad vi ska ta oss till med verkligheten.
Minnesmärket över offren från terrordådet på Drottninggatan är ett bra exempel. Täcket i guldfärgad brons, som alltid genom inbyggda värmeslingor håller en temperatur på tjugo grader är tänkt att hugfästa minnet av ”den värme och kärlek som stockholmarna spontant visade”.
Men är verkligen värme och kärlek det man i första hand tänker på när fem människor dödades i det som då var Sveriges värsta terrordåd? Svt:s konstredaktör Anders Jansson tycker att minnesmärket är lyckat därför att ”man kommer kunna gå förbi utan att behöva veta varför det finns just här”. Alltså ett minnesmärke som inte är ett minnesmärke.
I Storbritannien är detta ännu tydligare. När 22 människor, huvudsakligen unga flickor, sprängdes av en självmordsbombare under en Ariana Grande-konsert i Manchester 2017, var reaktionen, så som media och andra propagerade för, att sjunga Oasis låt “Don’t Look Back in Anger”. När unga människor sprängts i bitar av en bomb fylld med spikar och stålkulor var tydligen det viktigaste att inte bli arg. Man kan verkligen fråga sig varför. Varför ska man inte bli arg av ett så fasansfullt dåd? Förmodligen därför att man inte vet vad man ska ta sig till med den ilskan. Med andra ord är det som Bacon sa för 400 år sedan, att sanningen utan tillsats av lögn, blir för jobbig att se.
Och tydligare än så blir detta när det handlar om mäns våld mot unga kvinnor. Storbritannien har i över trettio år skakats av skandaler där gäng, nästan uteslutande bestående av män med pakistansk bakgrund, systematiskt utnyttjat, våldtagit och torterat unga flickor, nästan uteslutande från brittisk arbetarklass. Av rädsla för att anklagas för rasism och islamofobi har dessa brott sopats under mattan och det fortsätter ännu. I över femtio brittiska städer finns eller har funnits gäng av denna typ. Det handlar om tusentals brottsoffer som inte fått den hjälp de hade kunnat förvänta av samhället.
Labourpartiets särskilda minister för skydd mot våld för kvinnor och flickor Jess Phillips avslog i oktober i fjol staden Oldhams begäran om en opartisk statlig utredning om de grooming-gäng som funnits i staden och hur myndigheterna agerat. Phillips menade att om Oldham ville undersöka det, kunde de göra det själva.
Beslutet väckte ett ramaskri över världen, där folk att ifrån den konservativa partiledaren Kemi Badenoch till Elon Musk uttryckte sin avsky mot beslutet. Men det står fast och en orsak tycks vara att överåklagarämbetet, som borde ha gjort något åt detta, under åren 2008–2013 styrdes av nuvarande premiärministern Keir Starmer. Han uttalade sig i egenskap av överåklagare 2012 och erkände att en orsak till att inget gjordes åt dessa skandaler kunde bero på ”etnicitet”. En eventuell utredning förmodas avslöja att han skulle kunna ha gjort mycket mer än att erkänna det.
Men här ser vi ett praktexempel på hur man undviker att se på den tråkiga sanningen och i stället väljer lögnen. Starmers tidigare flickvän Phillipa Kaufman var en av medgrundarna till organisationen Tender, som fått nära fyra miljoner pund i statliga bidrag de senaste fem åren. Tender promotar Netflix-serien Adolescence, som handlar om en ung pojke som mördar sin flickvän. Serien vill väcka debatt om hur unga män blir brutala genom påverkan från internet-stjärnor som Andrew Tate.
Det är givetvis en viktig fråga att ta upp, men det luktar ändå illa. Starmer bjöd in skaparna av serien till 10 Downing Street och kallade serien en ”dokumentär”. Detta ägde visserligen rum den 1 april, men var inget skämt.
Ett av de verkliga fall som seriens skapare själv nämner som inspiration till serien är mordet på femtonåriga Elianne Andam i Croydon, södra London 2023. Hon mördades med kniv av sjuttonårige Hassan Sentamu i ett bråk som tydligen handlade om en teddybjörn.
I Adolescence kommer den mördande pojken från en typisk välartad brittisk arbetarklassfamilj med far och mor. Elianne var svart liksom Hassan är det, från Uganda, och uppvuxen med en ensam mor, men sedan unga år placerad på olika institutioner och i fosterhem.
24 procent av de intagna i brittiska fängelser har varit i fosterhem. 76 procent av barn omhändertagna i institutioner eller fosterhem kommer från hem där fadern varit frånvarande. 46 procent av barnen i Storbritannien växer upp med en ensamstående mamma, men bland vita britter – ja i Storbritannien för man statistik på hudfärg – är det bara 22 procent som växer upp med fadern frånvarande.
När det gäller vilka som ser på och gillar Andrew Tate visar en färsk undersökning att 41 procent av svarta barn, 31 procent av ”asiatiska” (läs muslimer huvudsakligen från Pakistan) och bara 15 procent av vita barn har en positiv bild av Tate.
Serien Adolescence beskriver alltså ett allvarligt problem, men undviker att skildra var detta problem är som störst och utmålar i stället vita pojkar som problemet, de som i verkligheten löper minst chans att bli mördare.
Det är alltså som Bacon sa. Sanningen är ofta obehaglig. Vi ljuger lite, så blir det bättre. Inte minst gäller det i fall då man inte vet vad man ska ta sig till för att lösa problemen.
Dan Korn
Skribent och författare
