Förbarmande är en av mänsklighetens bästa egenskaper. Enligt somliga är det en medfödd egenskap. Många berättelser om hur djur räddar varandra eller om hur människor hjälper helt okända medmänniskor berättas som bevis för att det är naturligt.
Men även om det är synd att göra andra besvikna kan man lika gärna berätta historier om hur människor kan vara grymma mot okända och om hur vilda fåglar kvittrar utanför ett kycklingslakteri utan att vara det minsta bekymrade om vad som försiggår där inne.
Alldeles oavsett om förbarmande är medfött eller om det är en inlärd egenskap, är väl de flesta av oss eniga om att det är en av mänsklighetens bästa egenskaper.
Men just därför är risken för att förbarmande missbrukas desto större. Det finns något som många kallar ”godhetssignalering” eller ”performativ godhet”. Man utför goda handlingar därför att man vill visa för andra hur god man är.
Så länge handlingen är god spelar det ju egentligen ingen roll om orsaken till att man utför handlingen har mer eller mindre dunkla motiv. Mottagaren av denna godhet kan ju glädjas åt mänskligt förbarmande vare sig syftet är högt och ädelt, eller helt enkelt beror på att man vill synas som en bättre människa.
Men det finns en form av förbarmande som jag skulle vilja kalla lyxförbarmande. Det innebär för det första att man inte hjälper någon alls, men däremot att man kräver av andra att ha förbarmande. Men förbarmandet som avkrävs andra är utan att man behöver ta något ansvar för konsekvenserna av ett ensidigt förbarmande. Det är alltså en sorts lyx man kan unna sig.
Det finns flera klassiska exempel på lyxförbarmande. Ett är förbarmandet med förbrytaren. Dan Eliasson, som då var rikspolischef, kommenterade som bekant 2016 ett mord då en man som ansågs vara ett femtonårigt ensamkommande flyktingbarn knivhuggit en 22-årig kvinna anställd på hans boende så illa att hon dog. Eliasson sa:
– Vad har den personen varit med om för någonting, vilka omständigheter har den killen växt upp under, vad är det för trauman han bär med sig?
I sanningens namn bör det nämnas att Eliasson också uttryckte bestörtning över mordet och offrets familjs lidande. Men ändå, när någon just begått en så avskyvärd handling är förbarmandet med förövaren – vilken uppväxt eller trauman han än har – ett exempel på lyxförbarmande.
Ett annat lyxförbarmande är att i krig – utan att bry sig om vem som startade det eller vilka konsekvenserna blir – helt enkelt uttala sig för fred. Ja vem vill inte ha fred? Anfallaren vill givetvis inte ha det, men så gott som alla andra. Frågan är ju bara till vilket pris och vad som i förlängningen kommer att ske.
Det finns många lyxförbarmare i vår tid som helt enkelt säger att krig aldrig är lösningen på något. Eller som pekar på det fruktansvärda lidandet, barn som dör och den omfattande förstörelsen. Allt sådant är det lätt att hålla med om. Men det är också lätt att säga så länge man inte behöver ta ansvar för konsekvenserna.
Behöver man inte ta ansvar för några konsekvenser kan man ha förbarmande för knivmördare som kanske har haft en svår barndom. Man kan som Sveriges biskopar helt enkelt begära att Israel slutar med all krigföring i Gaza, att Hamas släpper sin gisslan och att man skapar en tvåstatslösning. Det låter ju vackert tills man måste konstatera att det ju just är därför att Hamas inte släpper gisslan som kriget pågår. Och när Israel drog sig tillbaka från Gaza 2005 var det just därför att en tvåstatslösning skulle leda till fred. Men så gott som omedelbart började i stället anfall från Gaza mot Israel.
Att begära att kriget i Ukraina helt enkelt upphör innebär på samma sätt att man ger en oförtjänt gåva till Putin. Men sådant behöver lyxförbarmare inte ta hänsyn till. Det viktiga är att man predikar förbarmande – alltså andras förbarmande. Utan en tanke på att det finns förbarmande som skapar lidande för andra.
Dan Korn
Skribent och författare
