Det har pratats mycket om mitten senaste åren men verkligheten har gjort något annat gällande – mitten i svensk politik försvann någon gång efter 2013. Sedan dess har ingen sett den. Ändå har de alltid funnits partier som gjort anspråk på positionen.
Under lång tid hävdade Miljöpartiet att de stod i mitten och under Maria Wetterstrand och Peter Erikssons långa maktperiod stod de självständigt inför varje val, även om det ändå slutade med att de sedan förhandlade med just S.
Men efter valet 2010, då MP gick till val för första gången som regeringsunderlag, visade dåvarande ledning att man menade allvar med mittenpositionen – de förhandlade med högerregeringen. 2011 kom den kritiserade Migrationsöverenskommelsen (MÖP). Partiet kallades liberala och hyllades av delar av högern i flera år.
Detta kom att ändras när Gustav Fridolin valdes till språkrör. Den långa marschen från mittens rike inleddes och Miljöpartiet blev ett av alla vänsterpartier.
Mittenpositionen blev permanent ledig efter valet 2014 då partiet för första gången fick egna nycklar till Rosenbad. Sverigedemokraterna stod visserligen mellan blocken ensamma, men de stod inte i mitten, det har de aldrig gjort.
När Centerpartiet bestämde sig för att döda Alliansen efter valet 2018 var det just den sedan många år lediga mittenpositionen som hägrade. De såg hur mycket makt MP val efter val fått trots siffror historiskt på 4-5 % bara, det var positionen att muta in för att maximera makten.
Det luriga med mitten är att man bara kan stå där om man kliver ur från det block man tillhör, tajmingen var därför perfekt direkt efter valet 2018. Lööf kastade den gröna tröjan med trycket ”Lööf Kristersson 2018” och satte sig i förhandlingsrummet med Stefan Löfven.
Det är lätt att se att de sneglat på just Miljöpartiets resa när de till och med döpte överenskommelsen till Januariöverenskommelsen. Till skillnad från MÖP innehöll den mycket riktigt oproportionerligt mycket borgerlig politik, till och med avskaffad värnskatt och införandet av marknadshyror. S tvingades till förnedring för makten och det var syftet, att visa att Centerpartiet bestämde.
Varför Lööf och C kastade bort den unikt bra positionen gratis inför valet 2022 kan bara de svara på men konsekvenserna kom direkt och Lööf avgick. Nu är partiet lika perifert de var den långa mörka perioden efter Fälldin avgått till Alliansens bildade. Ingen bryr sig, de är dessutom bara ett vänsterparti i mängden som även 2026 går till val som stödparti till Socialdemokraterna.
Inte heller den nya partiledaren ville nämligen på riktigt stå i mitten, märkligt nog lockade positionen dörrmatta mer.
Den sedan lediga positionen mitten har således varit ledig från 2021. Och jag tror jag vet vilka som tänkt ta den – Miljöpartiet.
I veckan kommer kongressen att föreslå Helldén som nytt språkrör. Mot honom står när den här krönikan skrivs fortfarande två motkandidater, men det är svårt att se att han inte kommer bli vald. Han är ett fullblodsproffs.
Hans ambition är genom intervjuer han gjort senaste åren klar – han vill flytta tillbaka partiet till miljö och klimat. Och han vill inte kandidera med något block i valen. Med andra ord, han tänker baxa partiet tillbaka till den verkligen mitten.
Det är knappt 3 år till nästa val, han har god tid på sig. Och på att manövrera bort det största hindret Märta Stenevi.
Blir detta verklighet kan vi den politiska svenska kartan en gång till på kort tid ritas om.
Om Miljöpartiet går till val 2026 som ett självständigt parti och verkligen stannar kvar i mitten kan de trycka gult både för en moderat och en socialdemokrat i statsministeromröstningen. För att kunna maximera sitt inflytande och förhandla sakpolitik med vilken regering som helst.
Det kan vara det värsta som hänt Socialdemokraterna.
För utan MP i laguppställningen kommer Magdalena Andersson inte kunna vinna något val, hon behöver deras garanterade röster som partiet alltid kunna räkna med. Och hur ska valrörelsen bedrivas om de plötsligt tappar MP i sitt block?
Nervositeten syns sedan månader i sociala medier och på debattsidor, när en samlat socialdemokratisk tyckar-elit unisont nu försöker kampanja mot Helldén och kalla honom det värsta man kan kalla någon från vänster – moderat.
Men med Daniel Helldén får Miljöpartiet en person som själv är mästare på mygel. Och samtidigt inte är rädd, varken för att rulla i skiten själv eller för sossar.
Rebecca Weidmo Uvell
Högerdebattör och författare
