SVT har nyligen släppt programmet ”Sverigevänner – ett partis historia” i två delar på SVT Play. Programmen är gjorda av den erfarne dokumentärfilmaren, journalisten och mediechefen Göran Ellung. Mot den bakgrunden är det alls inte förvånande att ”Sverigevänner” är resultatet av ett gott hantverk. Dramaturgin är spänstig. Snabba klipp från partiets brokiga och stundom våldsamma historia varvas med korta intervjuer med personer ur det i sammanhanget förlorande vänsterliberala ledarskiktet i media, politik och akademi.
Berättelsen om hur lilla SD blev stort är högst berättigad. En liknande snabb och uthållig tillväxt i ett parti har vi nämligen inte upplevt sedan Socialdemokraterna på 1910-talet inledde sin bastanta utveckling mot positionen som det (även nu) klart största partiet och som det klart dominerande regeringspartiet under Sveriges lite drygt 100 år som en parlamentarisk demokrati. Förklaringarna om hur och varför Socialdemokraterna steg för steg fick och behöll sitt starka folkliga stöd är i allt väsentligt stadigt förankrade i de förändrade förhållanden på marken för vanligt folk som den framstormande industrialismen orsakade. Och dåtidens konservativa ledarskikt inom media, politik och akademi var, likt sina mer vänsterliberala efterträdare i våra dagar, tämligen oförmögna/ovilliga/ointresserade av att förstå de förändrade samhällslivsvillkorens konsekvenser för människors politiska preferenser.
Den stora bristen i SVT: s ”Sverigevänner” är därför att berättelsen om SD: s tillväxt i det närmaste är helt befriad från viljan att försöka förstå hur vår tids betydande förändringar på marken för vanligt folk påverkar röstandet i de allmänna valen. SD: s marsch mot positionen som Sveriges näst största parti beskrivs ytligt och idealistiskt som ett problem som antingen beror på att partiet ”förändrats” (det vill säga inte längre är ”rasistiskt och högerextremt) eller så handlar det istället om att de andra partierna mot bättre vetande och i sin iver att kunna locka väljare har förändrats till SD-härmande kopior? Programmets oemotsagda slutsats är att SD inte har förändrats utan är samma parti nu 2025 som man var 1995 eller 2005. Att partiet har tiodubblat sitt väljarstöd ska därför förklaras med att SD på något sätt har pressat de andra partierna att köpa en förljugen och främlingsfientlig bild av den svenska samhällsutvecklingen.
De folkliga verkligheterna och SD: s otvetydigt skickliga förmåga att ligga nära folks oro, rädsla och samhällsotrygghet existerar liksom inte i SVT: s ”Sverigevänner.” Att den folkligt upplevda misskötta invandringspolitiken ledde till att framförallt M och S på kort tid tappade flera hundratusen väljare till SD är ett faktum som inte nämns.
Inom den klassiska socialdemokratin där jag är uppväxt finns helt okontroversiella insikter om välfärdsstatens behov av en stramt reglerad invandring. Om invandring i ökad omfattning börjar kopplas till arbetslöshet, tiggeri, kriminalitet, fattigdom, religiösa medeltidsläror och utanförskap istället för till arbete och gemenskap så är det fara å färde. Då riskerar den socialt toleranta sammanhållningen att spricka. Det är inget konstigt eller extremt med det. Men det blev konstigt och stundtals extremt ute i människors vardagsförhållanden när de styrande partierna under många år släppte invandringen och utanförskapstillväxten vind för våg och därmed också gav SD en gräddfil där man i ensamt majestät kunde angripa de folknära samhällsproblemen.
Göran Ellungs ”Sverigevänner” kan fylla en viktig funktion som en utbildningsfilm för alla som på olika sätt framöver vill ägna sig åt vettig och folkförankrad samhällsbyggnad och förvaltning. Filmen visar övertydligt hur ledarskikten inom media, politik och akademi inte bör uppträda när invandringsrelaterade samhällsproblem börjar växa ute i landet.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
