Gick det lite för fort med julfirandet i år? I så fall har du chansen i dag igen. I eftermiddag är det ”dopparedagen”!
Ja, de flesta brukar kalla julafton för dopparedagen, men kunskapen om varför den kallas så torde vara i snabbt avtagande. Hur många är det som ännu firar jul med dopp i grytan?
Den engelske lorden och äventyraren Llewellyn Lloyd bodde i merparten av sitt liv i Sverige, där han huvudsakligen ägnade sig åt jakt, främst på björnar. Men han studerade också den svenska allmogens liv ingående. Den som blev mest ingående studerad var torpardottern Kajsa Andersdotter, som han fick en son med, upptäcktsresanden Charles John Anderson.
I boken ”Peasant life in Sweden” (1870, svensk översättning ”Svenska Allmogens Plägseder” 1871) berättar Lloyd att på sina håll kallas nyårsaftonen ”dopparedagen”:
”Familjen och gästerna församlas derföre vid middagstiden i köket, som är klädt och utpyntadt för tillfället. Man sätter sig då icke till bords, utan hvar och en för sig doppar ’julbröd’ uti en mycket stor gryta, som innehåller fläsk i någon form, och som står kokande öfver elden. Denna rätts smaklighet beror då af flottet som under kokningen stiger upp på ytan. Denna rolighet är mycket efterlängtad i synnerhet hos ungdomen, som väl emellanåt kan höras fråga: ’Huru långt är det nu till dopparedagen?’”
Vanan att doppa bröd i spadet från fett kött på långkok vid middagstiden passar bra för ett mål mat när mycket kött kokas inför den kommande helgen. Det är bråttom inför kvällens festlighet och att ta en brödbit och doppa i det feta spadet blir både en försmak på den kommande maten och ett enkelt sätt att få mat i sig medan alla förberedelserna pågår. Att samma tradition därför uppstått både för julafton och nyårsafton är därför ganska naturligt.
Om bruket med doppa på julafton, så som det gick till i södra Halland, berättar Magnus Ysenius i ”Meddelanden från Nordiska Museet 1888” (1890):
”På denna dag brukade husmodern neddoppa en mängd brödskifvor i den kittel, hvaruti soflet kokades för den stundande högtiden; och dessa skifvor, som kallades möljebrö, åtos med stor begärlighet, enär man vanligtvis den dagen föga förtärt förut, antingen emedan man varit så upptagen af hvarjehanda bestyr, eller ock emedan man med flit uraktlåtit att äta för att så mycket mer låta sig smaka af den härliga julaftonsmaten”.
Doppet i grytan var alltså en sorts enkel förberedelse för julaftonens festmåltid. Och på nyårsafton doppade man alltså också på sina håll.
Men annars är det förbluffande lite skrivet om seder kring nyår i gamla tider. Nyårsafton har inte alls samma digra traditionsarv som julafton.
Hur ser ett julbord ut? Det varierar givetvis från familj till familj och från tid till annan, men det förbluffande är att viktiga ingredienser, som fisken, skinkan och gröten, ingår i traditioner som stått sig förhållandevis lika i runt tusen år, eller sedan den omvälvande tiden då Norden kristnades, då det forntida midvinterblotet upphörde och julfirandet infördes. Många sedvänjor anpassades vid kristnandet efter de nya förhållandena och levde vidare i ny dräkt. Vanan att äta fläsk i någon form, som skinka, korv, grisfötter och annat, är troligen en sådan tradition.
När det gäller nyårsafton finns inte sådana fasta traditioner. Maten är festlig och klockan tolv skålas det, men maten kan variera från år till år och nya vanor, som pizza på nyårsdagen, tillkommer på ett sätt som inte gäller julen. Nyårsafton ger oss därför en aning om hur julafton firas på andra håll i Europa. Amerikanare har sin kalkon och britterna sin plum pudding, men i många länder varierar maten från år till år och omges inte alls med samma traditioner som i Sverige.
Blott Sverige svenska julbord har. Inte ens alla som med jämna mellanrum med en dåres envishet försöker påstå att det inte finns några genuint svenska traditioner kan ändra på det. ”Ursvenskt är bara barbariet” sa som bekant Fredrik Reinfeldt, men han glömde julskinkan.
Med det nya året följde en nyfikenhet på hur det kommande året skulle bli och där spelade nyårsafton en viss roll. Den gamla bondepraktikan har dock tecken att tyda för varje dag från juldagen och tolv dagar framåt, en dag för varje månad under det kommande året.
En dag som spelade mycket stor roll var ”nyårsnyet”, det vill säga den natt efter nyår då man såg den första nymånen. Om det var mulet så att man under flera nätter inte såg nymånen innebar det att så många dagar skulle det ta innan vårsådden grodde. Den syssla man är sysselsatt med när man får se nymånen blir den syssla man mest ägnar sig åt under det kommande året, och så vidare.
Så när ni äter gott och skålar i kväll, tänk på att om det inte hade varit för Sveriges säregna julseder hade julafton sett likadan ut. Det gör den i många andra länder. Så det är verkligen inte bara barbari som är ursvenskt.
Dan Korn
