Stadsmissionens Fattigdomsrapport 2025 pekar på brister i det svenska välfärdssystemet. Det är viktigt. Men rapportens definition av ”fattigdom” bygger på kriterier som är så högt satta att de riskerar att urholka begreppets mening. Frågan är om rapporten verkligen beskriver fattigdom – eller snarare brist på en relativt hög levnadsstandard.
Stadsmissionen använder European Survey on Income and Living Conditions (EU-SILC:s) så kallade direktmått. En person klassas som fattig om den saknar minst fem av tretton vardagsresurser, såsom möjlighet till minst en veckas semester, bil för eget bruk, regelbundna fritidsaktiviteter, att kunna ersätta slitna möbler och kläder, ha internet, kunna umgås socialt och ha en mindre veckopeng till sig själv. Många av dessa är vanliga inslag i svensk vardag – men är de rimliga som gräns för fattigdom?
När bil, årlig semester och möjlighet att byta möbler blir fattigdomsindikatorer har vi flyttat gränsen långt bort från vad som normalt avses med verklig nöd. Det handlar då inte längre om att sakna tak över huvudet, värme eller mat, utan om att inte fullt ut kunna delta i en etablerad livsstil.
I Norden används betydligt mer återhållsamma mått. I Sverige mäter SCB ”låg inkomststandard” utifrån riksnormen för ekonomiskt bistånd plus boendekostnader. Enligt detta mått levde cirka 4–5 procent av befolkningen i absolut fattigdom 2023. Med Stadsmissionens mått placeras runt 6 procent i kategorin ”fattiga” – trots att många av dessa har bostad, mat och tillgång till samhällets grundläggande service.
När fattigdomsbegreppet tänjs ut på det här sättet uppstår flera problem. För det första riskerar verklig fattigdom och nöd att trivialiseras när den hamnar i samma kategori som brist på semester, bil och fritidsaktiviteter. För det andra försvåras den politiska debatten: om nästan all ekonomisk begränsning kallas fattigdom blir begreppet otydligt som grund för reformer. För det tredje hotas trovärdigheten hos organisationer som vill påverka beslutsfattare – särskilt när siffror om ”hundratusentals fattiga” i praktiken till stor del speglar relativ standard, inte akut utsatthet.
Det finns argument för ett relativt perspektiv. I ett rikt land handlar det inte bara om överlevnad utan också om möjlighet att delta i samhällslivet. Men relativ fattigdom och social exkludering bör skiljas från absolut fattigdom. Att inte ha bil eller semester kan innebära begränsningar – men är inte samma sak som att sakna mat, värme eller bostad.
Det blir särskilt tydligt i diskussionen om pensionärer. Relativa mått visar att en större andel äldre i Sverige har låg ekonomisk standard jämfört med i andra nordiska länder. Samtidigt visar absoluta mått att mycket få äldre lever i verklig nöd. Skillnaden speglar främst att inkomsterna i arbetslivet ökat snabbare än pensionerna, inte att pensionärer i stor utsträckning saknar grundläggande behov.
Sveriges välfärdssystem har problem och det finns människor som faller mellan stolarna. Stadsmissionens arbete för dem är ovärderligt. Men när fattigdom definieras genom kriterier som i hög grad speglar livsstilsnormer riskerar begreppet att urvattnas. En mer ärlig och konstruktiv debatt skiljer mellan verklig nöd, relativ fattigdom och önskemål om högre levnadsstandard – och använder mått som tydligare speglar grundläggande behov.
Merit Wager
