Alla som bor i de större städerna, framför allt Stockholm, har förvånats och chockerats över de många och aggressiva Palestina-demonstrationerna som pågått i snart två år. Vecka ut och vecka in dyker de upp i centrala städerna.
Det är inte bara att de är många, demonstranterna är påfallande aggressiva. Det fick ministern för civilt försvar Carl-Oscar Bohlin erfara en sen kväll i Gamla stan nyligen och alla som arbetar i riksdagen har dagligen tvingats stå ut med människor som skriker glåpord och filmar dem på vägen till och från arbetet.
I den svenska konsensus-kulturen har många svenskar bara hållit klaffen och knutit näven i fickan, trots att Palestina-mobben inte sällan skriker ut hat mot alla judar i en omfattning vi inte sett sedan andra världskriget.
Trots att två val på raken märkligt nog handlade bland annat om en antisemitism som utan grund kletats på SD och vänstern gapade om stöveltramp är tystnaden nu pinsamt stor.
Ingen i vänstern bryr sig nämligen egentligen om judar.
Men det finns en märklig sak här. Kollar man på befolkningsstatistik finns det bara drygt 8 000 palestinier i Sverige i alla åldersgrupper. Så hur kommer det sig att det är så många och de är så aggressiva?
Det beror på att palestinier märkligt nog klassas som flyktingar även om de aldrig satt sin fot i Palestina, på fädernas sida. Så en massa släkter i länder som Jordanien, Irak, Turkiet, Iran, Syrien etc är palestinska. Mängder med personer som på olika sätt tagit sig till Sverige, inte minst i migrationskrisen, är registrerade som något annat än palestinier.
Detta leder till att Palestina-aktivisterna själva uppskattar att minst 90 000 palestinier idag lever i Sverige. Lägg sedan till att muslimer generellt sympatiserar med Palestina och har ett inlärt hat mot judar och vi har hundratusentals aggressiva judehatare online och demonstrationer runt om i landet.
Länderna dessa aktivister kommer ifrån är inte demokratier och har inga fungerande stater, de flesta har flyttat ifrån diktaturer. Jag skriver flyttat eftersom långt ifrån alla med flyktingstatus verkligen har flytt. Istället är det klan-strukturer som styr alla dessa länder och som alla människor som kommit från Mellanöstern tagit med sig där.
Så hur kan människor som kulturellt fortfarande lever i klanmentalitet integreras i ett land där staten är stark och stor och tilliten till den är grundläggande? Svaret är att det är svårt, för att inte säga omöjligt.
I dessa länder löser man saker internt utan inblandning av myndigheter. Klan med klan eller inom klanerna. Eftersom staterna knappt existerar handlar det om den starke överlever, vilket vi också kan se leder till att kriminaliteten exploderat och inte minst ekonomisk brottslighet mot privatperson och staten. Respekten för det gemensamma finns helt enkelt inte. För att därifrån de kommer finns inget gemensamt. Mer än religionen.
Det är därför Palestina-aktivisterna visar oss något annat än protester mot judar och Israel. De visar ett aggressivt dominans-beteende av en stor grupp människor som bor här men som vägrar konsekvent att anpassa sig och snarare ser Sverige och svenskarna som svaga. Ett smörgåsbord att utnyttja.
Vår kulturella värdering att man inte höjer rösten, inte bråkar och försöker komma överens passar tyvärr perfekt för kulturer där dominans-beteende, klan-strukturer och aggressivitet är centrala. Vi är lätta att utnyttja för vi säger ingenting utan knyter näven i fickan.
Tonåringar med utländsk bakgrund som förnedringsrånar specifikt svenska yngre killar har själva öppet sagt att de är enkla för deras pappa, brorsor och kusiner inte skulle jaga fatt i dem och antingen slå ner dem eller kräva kompensation av familjen. Som man gör i klaner. Svensken är mesig.
En av de som följde efter statsrådet Bohlin är en irakier som kom till Sverige 2013 och som redan gång på gång dömts för olika brott, som narkotikabrott och grovt vållande av kroppsskada. Organisationerna är fulla av folk med liknande bakgrund, inte minst radikala åsikter.
Vissa individer som finns i landet kommer vi aldrig kunna integrera, det är den bistra sanningen. Tyvärr ganska stora grupper, inte minst muslimer från MENA. För att klanstrukturerna är så hårt förankrade, vilket gör det helt omöjligt att nå fram med staten och det offentliga som avsändare oavsett vad det handlar om.
Hur ska vi få dessa icke anpassnings-bara personer att sluta vilja trampa på Sverige och våra värderingar då?
Det är nämligen så att enda sättet att hantera dominansbeteende och aggressivitet är att sluta knyta handen i fickan. Vi måste sätta hårt mot hårt.
Ett sätt att göra det är att tolkningen av den grundläggande demonstrationsfriheten måste göras snävare. Alla har rätt att göra sin åsikt hörd men söker du inte tillstånd först ska du faktiskt avvisas och dyker du upp flera dagar på raden utan tillstånd måste du kunna fällas för något, åtminstone ohörsamhet av ordningsmakten.
Motsättningar vi ser idag kan nämligen inte övervinnas annars. Utan att tvinga folk till respekt.
Rebecca Weidmo Uvell
