Gängen har växt sig starka eftersom makthavare i decennier varit för fega för att sätta stopp – och baktalat dem som varnat. Maria Wallin har larmat i nästan 20 år. Det är dags att makthavarna lyssnar och agerar.
Sociologen Maria Wallin är upprörd. Det hörs att hon är trött. ”Det är makalöst att man kan tillåta att människor i Sverige lever under kriminellt inflytande, utan tillgång till rättssamhälle. Makthavare har inte sett det vardagliga gnagandet på invånare i utsatta områden, att det påverkar varje steg de tar. Det har ju inte drabbat dem själva, eftersom de inte bor där, så de har inte tagit det på allvar. Om inte det är rasism, då vill jag veta vad rasism är; det får gärna vänstern förklara.”
Wallin har i 17 år jobbat för polisen i utsatta områden, bland annat som analytiker på underrättelsetjänsten. Hon har träffat poliser, fältare, skolkuratorer och medborgare. Hon har läst polisanmälningar och ärenden inom socialtjänsten. Lyssnat. Betraktat.
Och berättat – skrivit tjocka luntor om att kriminella tar över områden. Hon har beskrivit hur gäng portar dem som anses ha kränkt dem. Hur de misshandlar, utpressar och skrämmer. Undervisningen i skolor bryts av kriminella som ropar ut elever, knackar på fönstret. Lärarna vågar inte säga emot. Anställda i kommunen går omvägar för att inte bli attackerade.
År efter år har det pågått, och för varje år har snöbollen vuxit sig större.
Wallin beskriver för mig att hon redan 2007 såg att det i förorter fanns olika parallella system, som egna rättssystem. Hon noterade att kriminella styrde det offentliga rummet. Invånarna kunde inte prata med vem de ville. Kvinnor kunde inte röra sig fritt. Alla var i riskzonen. Hon nämner som exempel hur en flicka misshandlades efter att ha tittat på en kriminell.
Men trots att hon varnade för en förfärlig utveckling, och hur människor drabbas, tystades hon ner. Innehållet i hennes många oroande rapporter kallades hjärnspöken.
Att skriva negativt om något som har att göra med invandring var inte okej, säger Wallin. ”Det var tydligt uttalat att det var politiskt känsligt, och jag ombads tona ner problematiken”.
I boken ”Separatism i Sverige” (Timbro) skriver hon: ”Ännu idag finns det personer i ledande position, med uppdrag att bekämpa de olika kriminella nätverken, som inte erkänner att problematiken existerar. Chefer bestraffar personal för att de påtalar problem. Den anställde fråntas uppdrag, utsätts för kränkande särbehandling. Stämplas som besvärlig, illojal och svår att samarbeta med”.
Nu ser vi det tragiska resultatet. Det sägs att vi ska sluta skylla på varandra eller leta syndabockar. Men det är viktigt att visa på grundorsak för att lära – och göra rätt framöver.
Enligt Wallin måste politikerna pausa och börja om från början. Det behövs både hårda straff och tidigare insatser, men rejäla tag. Systemen är bra, men inte rustade för dagens tuffa situation. ”Det går inte att LVU-placera vartenda barn. Ingen kan hantera dessa numerärer.”
Vi måste ”jobba med normer, utmana de kriminella normerna. Vi måste bonka in dem i huvudet”. De flödar nu – med blixtens hastighet – till andra grupper. Även barn från socialt etablerade familjer härmar de kriminellas beteende och klädstil. Gangsterrapen romantiserar brottslighet.
Hon ser det som ett problem att barn i utsatta områden har övertag i familjen. De används av föräldrar som tolkar och guider, eftersom dessa inte kan språket eller har förståelse för svenska normer och lagar. Föräldrars oförmåga att sätta gränser blir ett problem.
Magdalena Anderssons (S) prat om att partyknarkarna är skyldiga har Wallin inte mycket för. ”Att vi skulle lösa problemen med att alla svenskar slutar knarka. det är så dumt att klockorna stannar. Säger man så har man ingen aning om hur de försörjer sig. Vi kan ta bort hela narkotikan, men de kommer fortfarande att vara kriminella via bedrägerier, stölder, svart tobaksförsäljning, trafficking, utpressning.”
Ja, nog är Socialdemokraternas attack på överklassens drogvanor ännu ett exempel på hur politiker, tjänstemän och media med sin ovillighet att se verkligheten har försatt oss i den här situationen. De vände bort blicken från brottsligheten och blängde i stället surt på alla som viftade med varningsflaggor. Rasist-populist-brun, fräste de.
Debattörer har menat att polisens lista över utsatta områden spär på ”vi mot dem”-känslan eller stigmatiserar. En del har oroat sig över hur folk drabbas av att leva på platser som ständigt klassificeras som farliga.2017 menade Aftonbladets Anders Lindberg att det var fel att prata om ”no go”-zoner, eftersom det gav intryck av att det handlar om ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen. 2018 skrev man att ”extremhögern som målar upp Sverige som en krigszon”.
Men nu? Hur ser det ut? Pang. Bom. Krasch.
Varannan i utsatta områden vill flytta, främst på grund av hög kriminalitet. Varannan kvinna känner sig otrygg utomhus där sent på kvällen. Var fjärde har själv eller någon närstående som utsatts för skjutvåld.
Och hela Sverige är klassat som nationell särskild händelse.
Carolin Dahlman
Högerliberal debattör
