Nödvärnsrätten är en angelägen fråga som kräver omedelbara åtgärder. Den har varit omdiskuterad, då flera fall visar på dess otillräcklighet. Trots att det i teorin finns möjligheter till självförsvar pekar verkligheten ofta på att lagen tolkas alltför snävt, vilket missgynnar offren.
Många som bor på landsbygden och i glesbefolkade områden, där polisen kan vara mer än en timme bort, är särskilt utsatta för brott. Rån, inbrott och mordförsök är en skrämmande verklighet för dessa individer, och rapporterna om rån av maskiner och redskap på bondgårdar blir allt fler (Brå, 2025). Möjligheten att försvara sig är därför avgörande för trygghetskänslan. Lagstiftningen måste säkerställa att den som utsätts för ett angrepp kan agera utan rädsla för juridiska konsekvenser.
Flera rättsfall illustrerar brister i dagens nödvärnsrätt. Ett omtalat exempel är den 68-årige mannen i Vallåkra som dömdes för dråp efter att ha skjutit två beväpnade män som tagit sig in på hans fastighet (HD, 2015). Trots att männen utgjorde ett hot ansågs hans handlingar överskrida lagens ramar. Han dömdes till fyra års fängelse för dråp och ålades dessutom att betala skadestånd till männens föräldrar. Ett annat exempel är mannen i Rättvik som använde ett gevär i självförsvar och senare dömdes för grovt vållande till annans död. Dessa fall visar hur nödvärnsrätten i praktiken omöjliggör självförsvar utifrån ett juridiskt perspektiv.
Det är avgörande att en reform av nödvärnsrätten balanserar behovet av självförsvar med respekt för mänskligt liv. Som Dennis Martinsson, straffrättsexpert, har påpekat finns risken att en mer generös nödvärnsrätt kan leda till ökat våld. Men denna risk är redan en del av samhället, där våldet blivit både vanligare och grövre. Faktum är att den nuvarande lagstiftningen ofta missgynnar de som är mest utsatta för våld.
Ett rimligare alternativ vore att en nödvärnsberättigad inte ska behöva fly från sitt hem om det innebär en risk för att bli överfallen. I stället bör personen ha rätt att stanna kvar och försvara sig med nödvändiga medel, inklusive skjutvapen, om dessa finns tillgängliga och situationen motiverar det.
Ett centralt krav är att tydligare skilja mellan våld och dödligt våld, som Edel Irén Segersam lyfter på ett bra sätt i sin ledartext (Borås Tidning, 2021). Till exempel i ett fall där en man använde en domkraft för att stoppa en pågående attack mot en kvinna. Om angriparen hade avlidit, kunde detta ha lett till en mer komplicerad rättsprocess, trots att mannens intention var att skydda liv. En nyansering av lagstiftningen är nödvändig för att undvika missbruk av självförsvar.
En reform av nödvärnsrätten är inte bara ett juridiskt behov, utan också en moralisk skyldighet. För de som bor i områden där hjälp ofta är långt borta är detta en fråga om trygghet och möjligheten att leva utan konstant rädsla. Reformen handlar inte om att legalisera våld, utan om att sätta offrets rätt att skydda sig själv i fokus.
Även om människor inte nödvändigtvis använder mer våld med vapen, sänder en sådan reform ett signalvärde till bland annat rånare: offren har rätt att försvara sig. Slutsatsen blir då att tryggheten ökar för offret och minskar för gärningspersonen.
Filip Linnert
högerkonservativ debattör
