I Sverige har det sedan många år tillbaka av någon anledning ansetts att utomeuropeiska invandrare inte ska benämnas med sin nationalitet, sitt ursprung. Det kommer sannolikt från såväl politiskt håll som från mainstream media. Man skriver och talar om ”mannen från Borås”, ”göteborgaren”, ”hemmahörande i Skellefteå” och liknande omskrivningar som ska få läsaren, lyssnaren eller väljaren att tro att det handlar om svenskar, när det i själva verket handlar om en person från Syrien som bor i Borås eller en familj från Irak som slagit sig ner i Skellefteå. Detta välmenande försök till inkludering riskerar paradoxalt nog att snarare fjärma människor, när deras bakgrund och därmed identitet och kulturella arv utplånas.
När irakier, afghaner, syrier eller somalier flyttar till Sverige och får uppehållstillstånd eller till och med medborgarskap, förändrar det inte deras grundläggande identitet. De förblir irakier, afghaner, syrier och somalier – nu med svenskt medborgarskap. Detsamma gäller naturligtvis även för finländare, norrmän, engelsmän och amerikaner som bosätter sig här. Att kalla alla dessa människor för ”svenskar” är att förneka deras bakgrund och kulturella rötter.
Det finns en underliggande problematik i det här förhållningssättet. Genom att politiker, myndigheter och en stor andel av medierna insisterar på att kalla alla för svenskar, signalerar de indirekt att det på något sätt är ”finare” eller ”bättre” att vara svensk än något annat. Det är ett uttryck för ett överhetsperspektiv som inte hör hemma i ett modernt, numera mångkulturellt samhälle.
Om man nu anser att alla som ”har åkt tunnelbana i Stockholm” är svenskar, så borde man väl pracka på även finländare i Sverige sin ”svenskhet”! Och engelsmän. Norrmän. Finländare. Amerikaner. Men det gör man inte, det skulle få som kommer från de länderna acceptera.
Jag har pratat med massor av utomeuropeiska invandrare genom åren, inte minst under de 14 år som jag var aktiv som asylombud, och frågat dem rakt på sak om de anser sig vara ”svenskar” och vad de tycker om att bli kallade just ”svenskar”. Ingen, inte en enda, kände sig eller kallade sig ”svensk” och många undrade varför de mer eller mindre uppmanats av svenskar de stött på (i asylsvängen) att inte tala om vilket land de kommer ifrån utan i stället tala om ”hemlandet”. Jag brukar säga till dem som talar om ”hemlandet” att de inte ska använda omskrivningar utan nämna namnet på sitt hemland och kalla sig för vad de är, inte förneka sin bakgrund. Många har tackat mig för att jag har sagt så. De känner sig till noll procent som svenskar, men säger att svenskarna prackar på dem benämningen ”svensk”.
Vad skulle svenskar tycka om de uppmanades tala om ”hemlandet” i Thailand eller Spanien eller USA och inte säga att de är svenskar? Skulle de acceptera att kallas thailändare, spanjorer, amerikaner? Det är nedlåtande och nedvärderande att kalla en syrier svensk medan man kallar engelsmän, norrmän, finländare och amerikaner som bor i Sverige för just det: engelsmän, norrmän, finländare och amerikaner. Respektera människors bakgrund och kalla dem inte för något de inte är.
Merit Wager