brottslingar utvisas
Fler utländska brottslingar ska ut! Det lovade regeringen i förra veckan när den tog emot utredningen “Ett skärpt regelverk om utvisning på grund av brott” (SOU 2025:54).
Ytterst få brott leder till utvisning idag. Varje år fäller svenska tingsrätter ungefär 17500 domar mot förbrytare som inte har svenskt medborgarskap. Cirka 7500 av dem är domar med straff högre än böter, alltså för tämligen allvarliga brott – men bara runt 500 domar leder till ett beslut om utvisning.
Det är naturligtvis stötande. Vid en granskning i vintras, till exempel, uppmärksammades att 40 procent av utländska våldtäktsmän inte utvisas. I 30 procent av fallen yrkar åklagarna inte ens på utvisning. (Expressen 13/1-25)
Regeringen vill att utvisning ska bli utgångspunkt i alla domar med straff högre än böter.
Idag är det upp till åklagaren att själv avgöra om utvisning ska begäras. Regeringen vill istället göra det obligatoriskt.
De föreslagna nya reglerna kommer att öka antalet utvisningar från cirka 500 till 3000 om året, beräknar utredningen. Det skulle alltså innebära en sexfaldig ökning av utvisningarna!
Utredningen innehåller också statistik som visar hur tidigare regeringar in i det sista undlät att agera, och istället lät situationen förvärras år efter år. Utvisningarna blev färre och färre, trots att antalet domar mot brottslingar utan svenskt medborgarskap var tämligen konstant.
År 2000 till 2014 skedde i genomsnitt 734 utvisningar per år. Under det rödgröna styret blev det sämre. Under 2015-2019 föll snittet till 677 utvisningar per år. Åren 2020-2023 sjönk det genomsnittliga antalet ytterligare till 496 utvisningar per år. Utredningen beskriver det som “lägsta antalet utvisningsdomar som meddelats i tingsrätt per år under 2000-talet”.
I ärlighetens namn bör man dock tillägga att den Socialdemokratiska regeringen mot slutet genomförde en skärpning av regelverket. Det var den första större översynen av regelverket på decennier. Dåvarande integrations- och migrationsministern Anders Ygeman (S) förklarade stolt att utvisningarna skulle öka med 30 procent. Men det betydde i reella tal att det bara skulle bli omkring 200 fler utvisningar per år. Lagändringen trädde i kraft, lämpligt nog, lagom till valet 2022. Men det var förstås inte nog. Missnöjet med den lama kriminalpolitiken bidrog till regeringsskiftet.
Vad den nuvarande regeringen ämnar genomföra är något mycket mer kraftfullt. Inte ett par hundra fler, utan tusentals fler. Inte 30 procent mer, utan flera hundra procent mer. Det är inte en gradskillnad. Det är artskillnad.
Är då problemet löst? Nej, tyvärr inte.
Att en utländsk förövare döms till utvisning är inte samma sak som att brottslingen faktiskt tvingas ut ur landet. Det förs ingen sammanhållen statistik, så det är svårt att beräkna tillförlitligt hur många utländska förbrytare som blir kvar i Sverige. Men det kan vara så att ungefär var femte utvisningsdömd aldrig förmås lämna landet (Smedjan 28/10-20).
Ofta föreligger juridiska eller tekniska hinder för att utvisningsbeslutet ska kunna verkställas. Somliga länder vägrar att ta emot sina egna. Det kan saknas korrekta passhandlingar. Och så vidare. Det tar många år att bygga upp nödvändiga relationer med andra länder för att öka möjligheten att verkställa utvisningar. Även här ligger Sverige efter, på grund av att tidigare regeringar under många år har negligerat politikområdet. Det finns mycket att göra.
Mycket talar också för att det finns väljarstöd för ännu fler skärpningar om åtgärderna inte har tillräcklig effekt. Det har gjorts opinionsmätningar om väljarnas syn på utvisning vid grov brottslighet – stödet för att utvisa ligger runt 75 procent (Altinget 7/9-2022).
Med all sannolikhet kommer vi därmed även i fortsättningen att få läsa rubriker om bestialiska brott där utländska gärningsmän blir kvar i Sverige. Det tar tid att skapa en ny ordning.
Kriminalpolitiken lär blir en fråga även nästa val. Och nästa.
Per Gudmundson
Frilansskribent
