Västvärlden präglas av en kultur byggd på skuld. Det är inte roligt att känna skuld, men det är mycket bättre än den skamkultur som präglar stora delar av världen.
Under andra världskriget, sedan USA trätt in i kriget på de allierades sida, hade den amerikanska regeringen en särskild myndighet, United States Office of War Information. Detta kontor samlade information om hur USA uppfattades i fiendeländerna, men också annan information om framför allt Tyskland och Japan.
Det japanska sättet att reagera förvånade amerikanarna på många vis. Landet hade fört ett brutalt krig mot sina grannländer och man förväntade sig därför att det skulle bli bångstyrigt och svårt att kontrollera efter ett nederlag. Men det visade sig vara tvärt om.
Amerikanarna var vana vid att krigsfångar teg som muren och att de inte delade med sig kunskap om trupprörelser och annat som kunde vara värdefull information. På samma sätt brukade krigsfångar omedelbart försöka meddela familjen där hemma att de levde, men var i fångenskap.
Japanska krigsfångar reagerade vanligtvis tvärt om. De berättade beredvilligt om vapen, förbands storlek, strategiska punkter och annat som var värdefullt för fienden att veta. Däremot var de inte pigga på att meddela familjen att de levde.
De krigiska japanerna visade sig vara mycket samarbetsvilliga och rent av proamerikanska så fort deras nederlag kom. En besynnerlig inställning, tyckte många i USA.
Dessa frågor försökte den framstående antropologen Ruth Benedict beskriva och förklara i sin bok ”The Chrysanthemum and the Sword” (1946, ”Blomman och svärdet” 1969), som skrevs på uppdrag av Office of War Information. Även om det inte var bokens syfte kom hennes bok att bli det viktigaste bidraget för att förstå skillnaden mellan skamkultur och skuldkultur.
Det var därför att japanerna kände skam för att inte ha kunnat utföra sitt uppdrag som de var ointresserade av att kontakta familjen för att låta den veta att de levde. Samtidigt hade de en stark tro på att vissa är utsedda att härska över andra. De menade att Japan hade rollen som härskare i Ostasien, men när USA motbevisade dem genom att tvinga dem till nederlag accepterade de detta och blev i stället starkt lojala mot USA, så att de beredvilligt gav information som krigsfångar och snabbt anpassade sig till nederlaget.
De flesta av världens kulturer är skamkulturer, där människor försöker undvika att skämma ut sig och där man är beredd att göra väldigt mycket för att återupprätta sin ”heder” för den händelse denna uppfattas som skadad. Den ungerskfödde sociologen Frank Furedi introducerade 2002 med boken ”Culture of Fear” en tredje sorts kultur, som präglas av fruktan och rädsla, där den starke styr.
Men det som vi ska intressera oss för här är skuldkulturen, eftersom det är den som kännetecknar stora delar av Västvärlden, men knappast några andra platser på jorden. Hos oss känner den som gjort något dumt skuld över det. För att bli kvitt den skulden kan man erkänna den och därmed bli förlåten.
Så fungerar det inte i en skamkultur. Att erkänna sina fel i en skamkultur får dig att framstå som dum och svag. I en skuldkultur däremot är det en styrka att erkänna sina brister.
Skuldkulturen är starkt förknippad med kristendomens utbredning, inte all kristendom, men katolicism och protestantism. Katolsk bikt handlar ju om att erkänna sina synder och brister. Det är därför inte så konstigt att det går att se hur skuldkulturen kommer till Europa efter att europeiska länder kristnats.
Den över hela Nordeuropa spridda berättelsen om drakdödaren Sigurd, Brynhild, Gudrun och Gunnar vittnar om skuldkulturens inträde. I de isländska berättelserna om dessa människor, i den poetiska Eddan, i Snorres Edda, i Völsungasagan och i den norsksvenska sagan om Didrik av Bern är det en självklarhet att man strider för att vinna ära och mot äran står skammen. Ingen verkar känna någon skuld där, när människor lemlästas och huvuden krossas.
Men i den tyska versionen av samma berättelse dyker skulden upp. I Nibelungenlied uppträder personerna, som här kallas Sigfried, Brynhilde, Kriemhild och Günter med känslor som saknas i de nordiska versionerna och framför allt i ”Die Klage”, ett tillägg till Nibelungenlied, har begreppet skuld för de tragiska händelserna tagit plats.
I Bibeln (2 Mos 33-34) går det exakt att säga när skulden träder in som begrepp. När Mose i fyrtio dagar varit på Sinai berg och fått de två stentavlorna av Gud berättar Gud för honom att folket syndat och gjort en guldkalv som de tillber. Gud säger att han tänker avliva hela folkhopen och låta ett nytt, förhoppningsvis bättre, folk uppstå från Moses ättlingar. Mose protesterar. Vad kommer egyptierna att säga i så fall? Att Gud förde ut folket ur Egypten för att döda det!
Mose argumenterar alltså ur ett skamperspektiv. Det skulle vara Gud till skam om folket förgjordes. Men Gud introducerar i stället skulden. Mose går ner, talar en straffpredikan till folket och folket erkänner sina försyndelser och de säger en bön där Guds barmhärtighet och förlåtande betonas. Folket har lärt sig att utplåna skulden genom att erkänna den.
Skuldkulturen är ett av de mest fantastiska ting som Västvärlden åstadkommit. I den behövs inga hedersmord och människor som begått fel kan få förlåtelse och gå vidare. Den leder till försoning och vår kultur har därför inte de vendettor som i andra kulturer kan gå i arv i generationer.
Men skuldkulturen har en baksida. Viljan att erkänna sin skuld och därmed känna sig som en bättre människa slår ibland över i ett självhat som är osunt för individen och farligt för samhället.
Det är farligt för vår kultur när vi har en oförmåga att se det goda i vårt samhälle, medan vi med ödmjukhet beundrar andra kulturer utan att se deras svagheter. Det leder också ofta till ett förbarmande med kriminella förövare samtidigt som vi bara ägnar ett förstrött intresse åt offren.
Man kan säga att det bästa med skuldkulturen är äkta ödmjukhet och vänlighet människor emellan. Men falsk ödmjukhet och själviskhet förklädd till vänlighet lurar ständigt i bakgrunden.
Dan Korn
