Ett ganska vanligt svenskt beteende är att i tid och otid och i varierande sammanhang kräva allt möjligt av andra länder och andra folk.
Ett av mängder av exempel hittar vi i ett inslag i Sveriges Radio, där det rapporteras att:
”Talespersonen för Reportrar utan gränser, Erik Larsson, kräver en grundlig utredning och att de ansvariga hålls till svars.”
Det handlar om en israelisk attack i Gaza där två reportrar och tre kameramän från Al Jazeera dödades.
Med vilken rätt, på vilka grunder anser till exempel en talesperson för Reportrar utan gränser att han kan kräva något sådant? Och vem eller vilka riktar han sitt krav till? Det normala och naturliga är förstås att man upprörs och vill veta vad som hänt. Att man reagerar, men det måste ju göras på ett rimligt sätt. Till exempel:
”Talespersonen för Reportrar utan gränser, Erik Larsson, vill se en grundlig utredning och att de ansvariga ställs (inte ”hålls”, som sägs i inslaget, min anm.) till svars.”
Eller:
”Talespersonen för Reportrar utan gränser, Erik Larsson, anser att en grundlig utredning måste göras och att de ansvariga ska ställas till svars.”
Han kan till och med ”förvänta sig att en grundlig utredning görs”. Men ”kräva”, det kan han verkligen inte. Den positionen har en person i hans position inte.
Men detta enda exempel är bara toppen av ett isberg av svenskt krävande. Dagligen ser vi rubriker och ser och hör inslag i radio och TV där talespersoner för svenska organisationer, politiker och debattörer kräver det ena och det andra av andra länders ledare, av sina egna politiker och av alla möjliga och omöjliga institutioner och verksamheter i hela världen.
Naturskyddsföreningen ”kräver” klimatåtgärder av regeringen. Svenska politiker ”kräver” internationella sanktioner. Mediekommentatorer ”kräver” reformer av andra länders politiska system.
Problemet är givetvis inte engagemanget i sig – det är språkbruket. Att ”kräva” innebär att man har en position av makt, en rätt att ställa ultimatum, något att hota med om kraven inte uppfylls. Men vilken makt har egentligen en svensk journalist när han ”kräver” att Ryssland ska sluta med sina krigshandlingar? Vilken hävstång har en svensk miljöorganisation när den ”kräver” att USA ska ändra sin klimatpolitik?
Sverige är inte ett land med den pondus och tyngd i världen att svenskar kan kräva att andra länder, andra regeringar eller folk ska agera som svenskar vill. Sveriges befolkning uppgår till drygt 10 miljoner människor i ett land som utgör en bråkdel av världens befolkning.
Det självgoda språkbruket speglar en djupt rotad svensk föreställning om moralisk överlägsenhet. Man verkar tro att den svenska välfärdsmodellen och landets demokratiska traditioner ger svenskarna någon sorts automatisk rätt att diktera villkor för resten av världen. Medan sanningen är att andra länder ofta ser på den svenska ”krävande” hållningen som arrogant och mästrande.
Språket formar tanken. Om man ständigt använder ordet ”kräver” normaliserar man en relation där Sverige ser sig som någon form av global förmyndare. Det skadar snarare än hjälper landets diplomatiska relationer och dess internationella inflytande och rykte.
Man bör kunna kräva av svenska talespersoner i olika sammanhang att de visar respekt för andras sätt att se på saker och skeenden. Kritisera sakligt där det finns anledning men kräv inte!
Det finns så många bättre och mer korrekta alternativ att använda i stället för ”kräver”. Till exempel: ”uppmanar”, ”föreslår”, ”anser”, ”vill se”, ”hoppas”, ”arbetar för”, ”verkar för”. Dessa ord speglar en mer ödmjuk och realistisk syn på Sveriges roll i världen.
Merit Wager
