Det finns något nästan ironiskt i bilden av Sverige som landet där politiken präglas av ordning, kompromisser och förutsägbarhet. Tittar man på Sverige med utländska ögon efter riksdagsvalet den 13 september är bilden en annan: ett extremt jämnt val, ett parlament som inte kan enas om vem som ska regera – och nu dessutom uppgifter om misstänkt valfusk.
Den internationella nyhetsbyrån Reuters beskrev den 28 september situationen med rubriken: ”Sweden faces political deadlock” – politiskt dödläge. Magdalena Andersson hade då gett upp sitt första försök att bilda regering, trots att hennes rödgröna block faktiskt vunnit valet med 176 mandat mot högerblockets 173.
Det är en märklig situation. Väljarna har utsett en vinnare, men vinnaren kan inte regera.
Reuters konstaterar att det som skulle kunna se ut som en tydlig vänsterseger i själva verket lämnat Sverige med ett parlamentariskt pussel där de fyra partier som tillsammans har majoritet inte är överens om hur makten ska utövas. Och när Andersson den 28 september konstaterade ”there is currently no possibility for me to form a government” blev den svenska regeringsbildningen plötsligt en internationell nyhet om politiskt dödläge.
Financial Times hade redan under valnatten beskrivit valet som ”on a knife-edge” – på knivseggen. Mindre än 30 000 röster skilde blocken åt när större delen av rösterna var räknade. Tidningen pekade samtidigt på den växande fragmenteringen och varnade för veckor eller månader av komplicerade koalitionsförhandlingar.
Det som utifrån ter sig särskilt svårbegripligt är att Sverige alltså kan få en ny regering utan att någon av de tänkbara regeringskonstellationerna egentligen har en stabil grund. Statsminister Ulf Kristersson har avgått. Andersson har misslyckats en gång. Vänsterpartiet har i ett dramatiskt politiskt utspel röstat på en moderat talmanskandidat. Och den politiska matematiken är fortfarande lika låst.
Den 2 oktober fick Andersson en andra chans. Riksdagens talman Andreas Norlén bad henne åter försöka bilda regering. Reuters noterade torrt att förutsättningarna var desamma: ”the same election result, the same distribution of seats, and the same parties”.
Det är svårt att tänka sig en bättre sammanfattning av den svenska situationen: man försöker lösa problemet genom att göra om samma försök – med exakt samma matematik. Men det är inte bara regeringsbildningen som kastar en skugga över valet.
Den 22 september rapporterade Reuters att svenska åklagare hade återupptagit en förundersökning om misstänkt valfusk i Borlänge. Om valresultatet där underkänns och valet görs om kan så många som elva riksdagsmandat påverkas.
Det handlar om vänsterpartisten Mohamed Abdukardir Ali, som via ett oväntat starkt personval tog sig förbi andra kandidater på partiets lista. Uppgifterna gäller bland annat förkryssade valsedlar. Ali har förnekat anklagelserna och sagt till svensk tv: ”It’s completely, completely wrong.”
Tre dagar senare kom nästa internationella nyhet. Reuters rapporterade att Stockholmspolisen inlett preliminära utredningar efter fem anmälningar om misstänkt valfusk i Stockholmsområdet – däribland en anmälan från Järva. Två av fallen gällde dessutom misstankar om möjlig röstköp. Reuters betonade samtidigt att det ännu inte stod klart om något faktiskt brott hade begåtts eller om utredningarna kunde påverka valresultatet.
Det är viktigt att hålla fast vid just den skillnaden. Misstanke är inte bevis. En utredning är inte en fällande dom. Och det finns inget stöd för att beskriva det svenska valet som manipulerat i sin helhet.
Men också från ett internationellt perspektiv är det anmärkningsvärt att ett land, som gärna velat betraktas som ett föredöme för demokratiska institutioner, efter ett rekordjämnt val måste hantera både regeringskris och polisutredningar om misstänkta oegentligheter. Och kanske är det just där den utländska blicken blir nyttig.
För en svensk betraktare är varje del av dramat bekant: partiernas låsningar, talmansrundorna, personkryssen, Järva, Borlänge, Sverigedemokraternas ställning och den eviga frågan om vem som egentligen kan samarbeta med vem. Utifrån framstår helheten betydligt mer dramatisk.
The Guardian beskrev redan dagen efter valet regeringsbildningen som ”a long and difficult process”. Och Reuters har nu satt den kanske mest träffande etiketten: ”political deadlock”.
Det finns ett slags paradox i det hela. Sverige har inte fått en extrem valvinnare som omedelbart kastar om hela det politiska systemet. Tvärtom. Valet blev nästan så jämnt som ett val kan bli. Men just därför har varje mandat, varje personkryss och varje partis taktiska manöver fått en oproportionerligt stor betydelse. Det som från insidan kan se ut som vanligt svenskt regeringspussel börjar därför, med utländska ögon, likna något annat: ett politiskt system som har tappat sin förmåga att snabbt omsätta ett valresultat till politisk makt. Och medan politikerna räknar mandat, byter talmanskandidater och försöker hitta en fungerande majoritet, ligger dessutom misstankarna om oegentligheter kvar i bakgrunden.
Sverige är knappast på väg att upphöra att vara en fungerande demokrati. Men efter valet den 13 september är det inte svårt att förstå om en utländsk betraktare ställer den raka och tydliga frågan:
Vem är det egentligen som styr Sverige?
Merit Wager
