Bret Stephens är opinionskrönikör för The New York Times med nästan 13 miljoner betalande prenumeranter. Han skriver om utrikespolitik, inrikespolitik och kulturella frågor. Söndagen den 1 mars publicerades Bret Stephens krönika med rubriken ”Trump och Netanyahu gör den fria världen en tjänst” på New York Times ledarsida. Jag instämmer till hundra procent.
Bret Stephens skriver: ”I min kolumn har jag aldrig varit blyg för att fördöma vare sig Trump eller Netanyahu. Jag kommer heller inte vara blyg för att kritisera dem i framtiden. Men på lördagen 28 februari gjorde denna mycket kritiserade duo den fria världen en modig och historisk tjänst. Den kommer att bli ihågkommen långt efter att den trotsiga kritiken lagt sig.”
Iran är ett centrum för massmord, för islamistisk terror och för frihets- och demokratihotande alliansbyggen med andra stora diktaturer i världen som Ryssland och Kina. Att USA och Israel nu med kraft slår till mot Iran är därför något som gynnar oss alla.
Bret Stephens har klara och starka argument i sin krönika. Den bärande röda tråden i hans resonemang är betydelsen av att kunna ha i vart fall två ganska olika tankar och perspektiv i huvudet samtidigt. Han citerar å ena sidan flera av de inhemska kritiker som trogna sina vanor reflexmässigt dömer ut Trumps och Israels militära insats mot Iran som ”olaglig”, ”onödig” och som ett ”förräderi” mot USA: s befolkning. Dessa tankar och åsikter kontrasteras mot Stephens tankar och funderingar om att det land där USA: s och Israels agerande möts med tydligt och omfattande stöd och support är just Iran; det land som utsätts för bomber och missiler just nu.
Liknande ”inhemska kritiker” som i USA har också dominerat torgen i flera av våra större städer här hemma. Svenska torg och gator har, alltsedan den Iranfinansierade terrorgruppen Hamas massmord på civila judar den 7 oktober 2023, fyllts av demonstranter och aktivister vilka indirekt (men också direkt) låtit sitt hat mot Israel slå över i hyllningar av terror och av den iranska regimen. Irans islamistiska diktaturs fruktansvärda övergrepp på sina egna demonstrerande medborgare i början av januari i år då någonstans mellan 12 000 och 30 000 människor mördades har däremot knappt noterats utanför gruppen av demonstrerande svenskiranier. Även massmediavinkeln har i många fall varit mycket ensidigt Israelkritisk och terrorglömsk. Man biter sig liksom fast i den invanda kritiken av USA och Israel och det är ingen slump av att rapporteringen i svensk media domineras av uppgifter och påståenden om att det pågår ”fullt krig” i Mellanöstern och att ansvaret för detta faller tungt på USA och Israel. Oviljan att problematisera den fria världens förhållningssätt till Irans mördarregim är påtaglig både ute på torgen och på redaktionerna.
Men nu känns det som att det kanske vänder?
När jag läser Bret Stephens krönika i NY Times så går mina tankar till svenskiraniern och S-politikern Ardalan Shekarabi. Han håller ungefär samma linje som Stephens. Minst två tankar i huvudet samtidigt. Ensidiga hänvisningar till ”folkrätten” när attacken mot Iran kritiseras är inte mycket värda om man inte samtidigt förhåller sig till kritiken mot det slags ”folkrätt” som legitimerar omvärldens rätt och skyldighet att tyst stå och titta på när tiotusentals iranier mördas. Ardalan Shekarabi, Romina Pourmokhtari och andra framstående och vettiga svenskiranska rikspolitiker som är aktiva i sex av riksdagens åtta partier gör stora och viktiga insatser för att Sverige ska skärpa upp sin politik mot Iran.
Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar är en av politikerna med iranska rötter. Hennes föräldrar är från Iran och hamnade i Sverige i det tidiga 1980-talet. Vänsterpartiet har som bekant haft stora problem med antisemiter inne i sitt parti. Flera har uteslutits och andra har lämnat. Efter valet 2022 fanns tre svenskiranier i Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Två av dem har lämnat riksdagsgruppen sedan valet. De två som lämnat har klara band till det Israel- och USA-hat som präglar många med rötter i Mellanösterns kommunism/socialism. Irans kommunistparti gav starkt stöd till de islamistiska mullornas maktövertagande 1979. I valet mellan USA/demokrati och islamism/diktatur så valde man det sistnämnda. Även om kommunistpartiet senare fick betala mycket dyrt för sitt vägval – väldigt många i partiet fängslades och mördades – så har vägvalet satt sina spår även hos många av dagens vänsterpolitiker i Sverige.
Nooshi Dadgostar har dock visat flera tecken på sin vilja att föra partiet bort från sitt inskränkta hörn i utrikespolitiken. För en dryg månad sedan läste jag en debattartikel i Expressen där Dadgostar slog fast att: ”Den iranska regimen fortsätter att spela en destabiliserande roll i regionen genom revolutionsgardet IRGC och närstående miliser, både i Mellanöstern och genom stöd till Rysslands krigföring i Ukraina. Detta kopplar samman den inrikes repressionen med ett mönster av regional aggression som även påverkar europeisk och svensk säkerhet.” (Expressen 16 januari 2016)
Kloka och insiktsfulla ord som jag hoppas tyder på ett allvarligt menat försök till verklighetsanpassning från Vänsterpartiets sida. Hon kanske inte går så långt som att instämma i Bret Stephens ord om att Trump och Netanyahu gör ”den fria världen en stor och historisk tjänst” genom attacken mot Irans diktatur. Men hon går åt rätt håll. Det bör vi se som ett tecken på att det händer saker och ting. Och det kan gå fort. När Sovjetkommunismen väl började falla ihop så gick det undan. Kanske är något liknande på gång nu.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
