En sen eftermiddag förra veckan hade jag möjlighet att lyssna på ekonomhistorikern och Rysslandskännaren Martin Kragh. Han framträdde inför en stor publik som samlats på konsultföretaget Kreab i Stockholm för att höra honom tala om sin nya bok ”Historiens återkomst” (Förlag Fri Tanke 2025). Martin Kragh är ett levande uppslagsverk. Det var fascinerande att stå och lyssna på hans utläggningar om hur Europa vid flera tillfällen från den så kallade Wienkongressen 1815 och fram till dagens ryska anfallskrig mot Ukraina har samlat ihop sig för att skapa nya ”ordningar”; som allteftersom har kraschat. Framförallt uppskattar jag Martin Kraghs realpolitiska anslag: Makten fanns där den fanns och makten finns där den finns.
Boktiteln Historiens återkomst ska inte tolkas som att allt som händer nu – när Europa efter en ganska lång period av fred och ökat välstånd åter går in i en era av ofred och osäkerhet – är något som i alla detaljer redan har hänt under historiens gång. Däremot är det så, som jag tolkar hans bok och hans talade ord, att mycket av det händer nu kan förstås lite bättre och mer realistiskt i det förflutnas ljus. Och det är inte första gången som mänskligheten likt nu har ”återupptäckt betydelsen av stater, gränser, militär makt, allianser och geografi”, skriver Martin Kragh i sin bok. Den stora frågan är hur vi här och nu bäst ska hantera vår era av ofred. Förhoppningsvis med så lite önsketänkande idealism som möjligt.
När jag stod där i Kreabs vimmel så slog det mig plötsligt att Martin Kragh påminner mig om kung Carl XVI Gustaf.
Sveriges kung besökte tidigare i höstas FN: s klimattoppmöte i Brasilien. I en intervju med Sveriges Radio frågade sig kungen ”hur mycket ska vi egentligen betala?” Med ”vi” avsåg kungen Europa som står för några få procent av de klimatpåverkande utsläppen men vars skattebetalare och företag ständigt ska nå det ena efter det andra nya och dyra klimatmålet. Kungen sa som det var utifrån en nykter syn på hur världen ser ut:” Det borde inte vara möjligt för alla länder att underteckna samma dokument. Jag anser att vi alla måste ta ansvar för oss själva och försöka göra så gott vi kan.” Sverige och Europa ska givetvis göra sin del för att minska de fossila utsläppen. Precis på samma sätt som alla andra ska göra sin del. Men ingenting blir ju bättre av att det officiella FN, EU och Sverige går runt och låtsas som om saker och ting hänger ihop på något annat sätt än vad kungen säger. Kungen visade än en gång att han förstår att använda sin mycket speciella roll som folklig statschef på ett sätt som skapar en sund variant av maktdelning i det svenska samhället.
”Glömska och förnekelse är de säkraste garanterna för att det förflutnas misstag och övergrepp ska upprepas. Ett öppensinnat och ärligt förhållningssätt till historien är sålunda värdefullt”, skriver Kragh. Han citerar även Shakespears kunglighet Hamlets ord: ”Sker det nu, så sker det inte i framtiden, sker det inte i framtiden, så sker det nu; sker det inte nu, kommer det i alla fall att ske. Allt hänger på att man är redo.”
Och precis så läser jag Martin Kraghs bok. Han ger oss insikter och kunskaper som hjälper oss att vara mer ”redo” när och om det krävs. Som gör det svårare för oss att låtsas att problem och lösningar ser ut på ett visst och ”korrekt” sätt.
Vår nuvarande kung blev den första och hittills enda regent som har verkat under grundlagens nya ”regeringsform” som från och med 1975 ersatte 1809 års regeringsform. I den nya grundlagen slogs fast att kungen avskiljdes från allt regeringsarbete. Det bestämdes att kungen skulle ha titeln ”statschef” med en offentlig ställning som ”symbol för riket.”
Kung Carl XVI Gustav har nu varit ”symbol för riket Sverige” i 50 år. Den nya regeringsformen tillkom efter många års utredande och politiskt kompromissande mellan de fyra partierna S, M, FP och C. Monarkin hade ett mycket starkt folkligt stöd och inget parti som satte demokratin före sina egna partisanningar var intresserade av att köra över folkviljan för att avveckla en av världens äldsta och mest uppskattade monarkier. Summan av den partipolitiska kardemumman blev som sagt en kompromiss där kungen steg av från allt formellt politiskt inflytande och steg på rollen som en informell och maktdelande statschef med stort folktycke.
När kungen sagt sina ord om FN: s klimatmöte i radion så uppstod som vanligt i sådana sammanhang en kritisk debatt där politiker, statsvetare och aktivister hävdade att kungen brutit mot de uppföranderegler som regleras i grundlagen regeringsformen. Vilket inte är sant. Det finns inget i regeringsformen som förbjuder kungen att tala utifrån eget huvud och omdöme. Däremot är det solklart så att kungen inte ska ge sig in i partipolitiska bataljer eller i regeringens och riksdagens lagstiftande uppgifter. Men den kung som har det ärofulla uppdraget att vara en ”symbol för riket Sverige” bör då och då göra skäl för apanaget genom att ta till orda i allmänna samhällsfrågor.
Partipolitik ska inte ta för stor plats i samhälle och politik. Därför skapade kompromisserna i den nya regeringsformen en klok och realpolitisk balansbräda för en statschef som uppifrån maktens tinnar och torn emellanåt kan lufta sina tankar om samhällsläget utan att för den sakens skull slåss om röster i några val. Det är bra för Sverige.
Martin Kragh är också bra för Sverige. Han väver inte in sina historiska iakttagelser och enorma kunskaper i några överdrivet ideologiska broderier. Vilket är en real styrka i vårt land och i Europa där diverse åsiktskorridorer från och till växer sig starkare och därmed driver på partiell glömska och förnekelse. Vilket lätt göder önsketänkande. Vilket gör oss mindre redo när det gäller. Kungen och Kragh är kort sagt två utmärkta symboler för riket Sveriges möjligheter att landa på fötterna då historien smäller till nästa gång.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
