Är verkligen den ”gamla världsordningen” med USA som världspolis och som flerfaldig räddare av Europa under det senaste seklet på väg att ta slut? Budskapet om att det förhåller sig på det viset har jag hört flera gånger från S-ledaren Magdalena Andersson. Samma budskap upprepades av den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard när hon häromdagen frågades hon ut inför en stor publik på konsultföretaget Kreabs kontor i Stockholm. Jag var där.
De tyngsta argumenten för hållningen att den gamla världsordningen är slut är, om jag förstått saken rätt, dels Rysslands grymma anfallskrig mot Ukraina och den amerikanske presidenten Donald Trumps hotfulla utspel mot hur Europa fungerar i allmänhet och attackerna mot Danmark och Grönland i synnerhet.
Kanadas premiärminister Mark Carneys talade på det ekonomiska toppmötet i Davos samma dag som utrikesministern frågades ut i Stockholm. Carney var ännu tydligare än Magdalena Andersson och Maria Malmer Stenergard. Mark Carney beskrev hur han såg att den regelbaserade världsordning som präglat efterkrigstiden nu håller på att lösas upp. ”Den gamla ordningen kommer inte tillbaka. Vi ska inte sörja den”, fortsatte Kanadas premiärminister och konstaterade: ”Nostalgi är ingen strategi.” Kvartal 21/1)
Mark Carney nämnde inte vare sig USA eller Donald Trump i sitt anförande i Davos. Men det behövdes inte. Alla som lyssnade förstod ändå vad han avsåg och menade.
Kanada och flera andra västländer – inte minst i Norden – har reagerat mycket starkt på USA: s president Donald Trumps hotfulla attacker på Grönland/Danmark, på Kanada, på samarbetet mellan USA och Europa och när det gäller omfattande utspel och hotelser om flertalet tullar som skadar frihandeln mellan USA och EU.
Trump är extremt egocentrisk och oberäknelig. Att flera av den västliga försvarsalliansen NATO: s medlemmar och många EU-länder är kritiska mot den amerikanske presidenten är givetvis inte konstigt. Men är verkligen den gamla världsordningen slut? Jag är skeptisk.
Och om det är som kritikerna säger och USA har gjort sitt som största och ingripande demokrati, ekonomi och militärmakt i världen; vad och vem ska då komma istället?
Utrikesministern Maria Malmer Stenergard svarade att hon hoppades att Europa nu skulle visa att man på allvar kan samla ihop sig och inte bara stoltsera med världens största inre marknad utan också kan ta ett större ansvar för demokratins plats på vår planet. Kanadas premiärminister talade i Davos om att världens ”medelstora stater” måste slå sig samman och ta ansvar för en ny världsordnings institutioner och regler. Han varnade för att stormakter alltid har ett drag av att göra lite som man vill när man bedömer att det behövs.
S-ledaren Magdalena Andersson har vad jag har sett inte gett något utförligt svar på vad som i hennes tycke bör och kan komma efter USA. Vilket inte är så konstigt. Det här är en jättefråga för allas vår trygghet och säkerhet. USA gick in och räddade ett splittrat och djupt oenigt Europa under första världskriget, under andra världskriget och under det kalla kriget. Inget är förvisso för evigt. Avtal och maktförhållanden förändras. Det vet vi av historien. Saker och ting har svängt ordentligt hit och dit under seklernas gång.
Ryssland försökte sig till exempel under några decennier av 1800-talets början på att etablera sig i Kalifornien i nuvarande USA. Syftet var nog främst att bistå de ryska bosättningarna på Alaska. Men det gick inget vidare och när Ryssland 1867 sålde Alaska till USA så hade det ryska ”Fort Ross” strax norr om San Francisco avvecklats långt tidigare. Norge ockuperade på 1930-talet en del av östra Grönland men fick lämna tillbaka det till Danmark efter ett beslut av Internationella domstolen i Haag. Eller för att ta ett större exempel: Efter andra världskrigets slut utgjorde de dödsfienderna Tyskland och Frankrike kärnan i det som idag är EU. Världsordningar och geografier rör kort sagt på sig.
Dagens tal om att den gamla världsordningen med USA i mitten har kommit till vägs ände kan givetvis i första hand vara ett retoriskt och ställföreträdande ”krig” mellan USA och ett EU som inte är tänkt att i grunden leda till något annat än att USA: s nästa president taggar ner och anstränger sig för att knyta ihop banden med EU igen. Så kan det vara. Men det är i så fall en onödigt farlig lek med eldiga argument. Rysslands krig mot Ukraina borde i mina ögon vara ett mycket starkt skäl för Europas länder och befolkningar att göra vad man kan för att på olika sätt vitalisera samarbetet med USA. Resultaten och inte politiken behöver tydligt stå i centrum.
USA är faktiskt inte ett EU-land. USA: s starka stöd till Europa har kostat landet långt över en halv miljon soldaters liv och miljarder av dollar i stöd och hjälp. USA: arbetare, familjer och samhällen behöver kunna se tydliga vinster med sitt lands roll i världsordningen. Därför vore det klokare om de politiska ledarna i Europa mer tydligt talade om behovet av att förnya och förbättra samarbetet med USA, istället för att som nu försöka förklara den gamla världsordningen för död och borta. Sanningen är nog snarare att Europa är rökta utan den transatlantiska länken.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
