Det är så lustigt att så fort C eller L hamnar i någon slags debattstorm ska en samlad kår av socialister, gröna såväl som röda, tävla i om vem som är den bästa uttolkaren av liberalismen. Trots att de ju står så långt bort man kan från liberalism.
En socialdemokrat är inte liberal. En vänsterpartist var nyss kommunist. Och de gröna socialisterna tror inte heller på någon form av liberalism.
Men ska vi nu dissekera det före detta Folkpartiets innersta själ måste vi börja med deras långsamma undergång. För den har alla debatt-sugna till trots inte börjat nyss utan varit konstant under lång tid, en liten bit i taget ner mot utplåning och det har ingenting med SD att göra.
Liber betyder frihet på latin. Centralt för alla former av liberaler är individens frihet och att den väger tyngre än det kollektiva, medan socialisterna tvärtom tycker att statlig styrning och kollektivism väger tyngre än individen. Politiskt omsätts detta i olika delar, där att alla ska ha rätt att styra sina egna liv (livstilsliberalism) och ekonomisk frihet (marknadsliberalism) dominerar.
Men de som kallar sig liberaler i Sverige 2026 har hakat upp sig på framför allt de andra två delarna: tolerans och lika rättigheter. Trots att Sverige är ett av världens mest toleranta länder där lika rättigheter verkligen står i centrum för samtliga partier. Det är liksom inte där den stora politiska skiljelinjen går men eftersom alla är överens i grunden försöker ”liberaler” konstruera den konflikten.
Först var det SD som inte vare sig var toleranta eller tyckte att lika rättigheter och frihet från diskriminering var något bra. Nu är det även M och KD som tycker så, enligt L och C.
Jag skulle vilja hävda att skälet till all förvirring kring vem som egentligen är liberal är så stor är att livstilsliberalerna vann. Det jag som född på 70-talet själv kämpade för som liberal i MUF är samtligt infört och lagstadgat idag.
Även om liberaler älskar att föra fram kvinnlig rösträtt i tid och otid syftar jag på saker som inträffat under min livstid: att homosexualitet avskaffas som sjukdom (hände när jag var bäbis), att homosexuella får gifta sig, även i kyrkan, att de får adoptera, att ensamstående får inseminera, att kvinnor ska vara självklara inom samtliga yrken, att ingen ska nekas jobb eller inträde på grund av faktorer som kön, utseende eller sexuell läggning. Kort och gott, att alla verkligen ska få leva sina liv i fred och fullt ut.
Men allt detta tar idag folk för givet. Mina söner födda 2011 skulle aldrig förstå att det varit på något annat sätt. Och när något blir allmängiltig slutar det att vara något som förknippas med ett enskilt parti. Se vad som hände feminismen. Så fort alla partier blev feminister utplånades Feministiskt Initiativ.
Att vara livstilsliberal är att vara svensk idag, det är något alla som bor här är. Förutom några få konservativa religiösa. Inte ens abortfrågan är någon konflikt, det finns inte ett enda parti som driver någon förändring vare sig strängare eller lösare gränser och regler.
2002 fick Folkpartiet nästan 14 %, 2006 var de nere på hälften, 2018 fick de drygt 5 % och 2022 var de långt under spärren tills stödrösterna kom på valdagen. Ungefär som nu fyra år senare.
Ett parti som byggt sin existens på att vara livstilsliberaler och marknadsliberaler behövs inte nu. För marknadsliberalismen har alltid Moderaterna varit bättre på, idag är det även KDs profilfråga och SD har omvandlats från socialkonservativa till marknadsliberaler. Till och med de gamla kommunisterna pratar om företagare utan att kräkas.
Nu återstår med andra ord bara tugget om tolerans och allas lika värde och där har du de 2 % som fortfarande sedan 2022 anser sig vara liberaler.
Birgitta Ohlson gjorde rätt i att fly fältet. Nu ser vi fram emot att höra henne prata om landsbygden iklädd rutiga skjortor. För det är ju Centerpartiets kärnfrågor.
Rebecca Weidmo Uvell
