Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar har uppenbart en klar majoritet i partiledningen för att utesluta riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat ur partiet. Det tyngsta tecknet på Dadgostars starka ställning är sannolikt att både Delgado Varas och Riazat har valt att självmant lämna partiet istället för att mobilisera ett internt motstånd mot uteslutningarna. De båda kommer dock att stanna kvar i riksdagen som politiska vildar. Vilket betyder att de utan minsta närvaroplikt i riksdagen kan inkassera 78 500 kronor i månadslön plus fria resor och traktamenten i ytterligare ett år.
Riksdagens vildar fördubblas när Jamal El-Haj och Elsa Widding nu får sällskap av Riazat och Delgado Varas. Politiskt betyder vildarna ingenting. Regeringen har kvar sin majoritet i riksdagen.
Det intressanta med att Vänsterpartiet nu ser till att befria sig från två av de mest extrema ledamöterna i riksdagen är däremot att det just visar på att partiledaren Nooshi Dadgostar har de majoriteter som krävs för att försöka ”klä bruden” inför eventuella kommande regeringsförhandlingar efter valet 2026.
Vänsterpartiets ledning har vid flera tillfällen varit tydliga med att de vill vandra i Sverigedemokraternas spår. Vilket i det här fallet innebär att om väljarna röstar på ett sätt som skulle göra det möjligt så vill de ta plats i nästa regering. Det är ett stort och vågat steg för ett litet parti som Vänsterpartiet. De har i olika skepnader funnits i riksdagen sedan 1917 men partiet har aldrig varit i närheten av att ha ett sådant inflytande på regeringspolitiken som SD skaffat sig fast de kom in i riksdagen så sent som 2010.
Vänsterpartiet har bara vid enstaka tillfällen attraherat mer än 5-7 procent av väljarna. Partiet har med andra ord intagit sådana folkfrämmande positioner i de flesta av de politiska samhällsfrågor som väljarna håller som viktigast. Ett parti som sätter sig i en regering kan inte bete sig på det viset. En regering blir möjlig endast då riksdagen röstar fram en blivande statsminister som inte har en majoritet av ledamöterna emot sig. Vilket betyder att regeringsbildaren behöver ha gjort det trovärdigt att han/hon kan få till en hyggligt folkförankrad regering utan extremister.
Sverigedemokraterna är flera gånger större än Vänsterpartiet. SD har från riksdagsdag ett varit inriktade på att växa och man har haft och har siktet inställt på såväl regeringsmedverkan som statsministerposten. Man har ihärdigt uteslutit extremister och tokstollar och kastade exempelvis ut sitt eget extrema ungdomsförbund för att därmed bli ett mer möjligt alternativ för ordinära väljare.
Vänsterpartiet har valt ett helt annat förhållningssätt där den egna ”sanningen” har varit viktigast av allt. Att skriva en eldfängd och flammande reservation mot majoriteten har alltid varit viktigare än att sluta upp bakom ett hyggligt majoritetsbeslut. Med Nooshi Dadgostar vid rodret är det tydligt att Vänsterpartiet har fått en ledare som mer påminner om Jimmie Åkesson än om tidigare V-ledare. Dadgostar vill kort sagt gå från att knyta sig samman med terrorflaggsviftande aktivister till att knyta förtroliga band med vanligt folks uppfattningar om det svenska samhället. Vilket bland annat betyder uppslutning för en mycket stram invandringspolitik, hårda och bestämda insatser mot gängkriminaliteten och att självklart stå upp för ett svenskt medlemskap i Nato. Det krävs ett sådant fundament av hygienfaktorer för att Vänsterpartiet i en eventuell regeringsmedverkan ska kunna få inflytande och genomslag för andra socialpolitiska och ekonomiska delar av sin välfärds-och jämlikhetspolitik.
Det är således ett vågat och påfrestande steg in mot den folkliga mitten som Vänsterpartiet nu tar. Men också ett mycket välkommet steg. Det stärker den parlamentariska demokratin om alla invalda partier är hyggligt regeringsfähiga. På motsvarande sätt försvagas förtroendet för riksdagsmakten om skattebetalarna i mer än hundra år ska behöva betala för partier som aldrig gjort ett rejält dagsverke för det allmännas bästa.
Att vi nu med våra skatter får försörja ytterligare ett par meningslösa vildar i riksdagen är mot denna bakgrund ganska lätt att stå ut med. Det kan nämligen leda till att Vänsterpartiet på allvar har inlett ett vägval där de äntligen försöker skaka av sig det revolutionära och antisemitiska utanförskap som omslutit dem sedan de blev en del av Sovjetkommunismen 1917. Vilket i så fall är något att uppmärksamma med positiva förtecken. Och det alldeles oavsett om man tycker det vore bra eller dåligt med ett V-parti i regeringen. En vettig och grundmurat demokratisk opposition behövs också i riksdagen. Så må din stig gå dig till mötes Nooshi Dadgostar.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
