Den 18 juni i år skrev Henrik Sjögren i Nyhetsmagasinet FOKUS en text om den långtifrån fullständiga folkbokföringen i Sverige under rubriken Skatteverket räknar liken i skuggsamhället. Trots att den ”lägesbild” som togs fram och presenterades för ett år sedan, var så tydlig den kunde bli, har man använt ytterligare ett år till att ta fram ännu en ”lägesbild”. Som – inte förvånande – visar precis samma situation som året innan. Tid har lagts på att ta fram nya lägesbilder istället för att agera på det som redan är känt.
För ett år sedan i juni 2024, skrev jag om detta ämne och presenterade den lägesbild som då hade tagits fram: I Sverige saknar man uppgifter om en dryg kvarts miljon människor och har inte den bästa kontrollen på resten av befolkningen heller.
Några mycket korta utdrag ur den 121 sidorna långa publikationen Nationell lägesbild över befolkningen från Skatteverket:
Om folkbokföringen:
Lägesbilden beskriver att cirka 10,5 miljoner är folkbokförda i Sverige. Mellan 107.000 och 185.000 finns och verkar i Sverige, men står utanför registren, och ska heller inte vara folkbokförda. Här ingår både personer som inte har rätt att vara i Sverige och sådana som har rätt att vara här.
Om samordningsnummer:
Cirka 480.000 personer har aktiva samordningsnummer. Den som har ett sådant behöver inte befinna sig i Sverige, många gör inte heller det. Numret medför inte i sig några sociala förmåner, men felaktiga samordningsnummer kan användas för att exempelvis rapportera falska inkomstuppgifter, som i sin tur kan ligga till grund för bidragsbrott och bedrägerier. Det innebär därför en samhällsrisk.
– Fler samordningsnummer skulle kunna förklaras vilande snabbare, många används bara en kort tid. Vi efterlyser också att myndigheter och andra anpassar sina IT-system för att kunna se hur personens identitet är säkrad. Numera krävs identifiering med biometri för att få ett styrkt samordningsnummer, säger Anders Klaar, ansvarig samordnare för lägesbilden.
Hur kunde det bli så här?
Hur har det svenska samhället hamnat i ett läge där man inte längre vet vilka som bor i landet – eller ens vilka som borde finnas här?
Det här är inte bara en administrativ röra. Det är ett fundamentalt systemfel i ett land där hela välfärdsmodellen bygger på ordning och tillit: vi måste veta vilka som finns här, var de bor, vilket civilstånd de har, om de får vistas i landet.
Vem bär ansvaret för detta haveri? Beror det på att tjänstemannaansvaret urholkats till tomhet – att myndighetsanställda inte längre ställs till svars för brister i sitt arbete? Eller är det dåliga styrdokument, otydliga uppdrag, bristande ledarskap? Var är de myndighetschefer som borde se till att deras organisationer faktiskt fungerar?
Det fanns en gång ett fungerande system
Sverige hade fram till för några decennier sedan ett av världens mest effektiva folkbokföringssystem. När det började erodera borde insikten ha lett till omfattande reformer – gärna med utblick mot andra länder.
Ta Finland som exempel. Där håller folkbokföring och befolkningsstatistik hög internationell standard. Uppgifterna hanteras av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata och samlas i ett rikstäckande register som omfattar både finska medborgare och utländska medborgare med stadigvarande eller tillfällig hemvist.
Systemet används för allt från skatteuppbörd och valadministration till forskning. Informationen är detaljerad och uppdaterad. Registren innehåller bland annat:
- namn
- personbeteckning
- adress
- medborgarskap
- modersmål
- familjeförhållanden
- uppgifter om födelse och dödsfall
Förutom ovanstående omfattande uppgifter om invånarna finns i Finland också en Lag om behandling av personuppgifter som bland annat omfattar:
- Behandling av, beslut om och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse.
- Behandling av och beslut i ärenden som gäller förvärv, behållande och förlust av finskt medborgarskap och befrielse från medborgarskap samt bestämmande av medborgarskapsstatus.
Vissa personuppgifter behandlas också för att skydda den nationella säkerheten.
Varför har inte skarpa resurser satts in?
Under det år som gått sedan den förra lägesbilden (på 121 sidor) borde man ha satt in alla tänkbara resurser för att få fram fakta för att kunna presentera en mer verklighetsbaserad folkbokföring och befolkningsstatistik. I stället för att ta fram ännu en lägesbild som presenteras exakt ett år senare. Denna gång omfattande 152 sidor, där man bland annat får veta följande hårresande fakta:
- Det finns 10.587.700 folkbokförda personer. Det är en ökning med 35.993 personer jämfört med året innan.
- Det finns cirka 116.000 personer som bor i landet med felaktig folkbokföringsadress.
- Det bedöms finnas minst 79.000 personer som är folkbokförda men som inte bor i landet.
- Det finns cirka 24.000 personer som bor i landet och som uppfyller kraven för att vara folkbokförda men inte är det.
- Det finns 485.028 aktiva samordningsnummer och 677.023 vilandeförklarade.
- Skatteverket uppskattar att 110.000-185.000 personer lever och verkar i Sverige utan person- eller samordningsnummer.
Så – vad händer nu?
Två år i rad har det presenterats varningsrapporter i form av lägesbilder med alarmerande siffror. Kommer vi om ett år, i juni 2026, att få ännu en Nationell lägesbild över befolkningen? Denna gång med kanske ännu fler sidor – men med nästan samma innehåll?
Det behövs knappast fler utredningar och rapporter, det behövs handfast politisk vilja och nya, klara och tydliga direktiv till myndigheterna.
Merit Wager
