I veckan skrev Jan Emanuel en debattartikel där han gratis erbjöd sina tjänster till sittande eller framtida regeringar att göra det Elon Musk gör med sitt DOGE-projekt. Han påstod, liksom Musk och Trump, att han kunde spara en fantasisumma, i hans fall 200 miljarder.
Det är trevligt att han nu börjat intressera sig för slöseri med skattemedel, något han inte varit vare sig när han själv satt i riksdagen i början av 2000-talet eller när han rätt nyligen kandiderade till Europa-parlamentet, då var det bland annat djurrätt i fokus istället. När han intervjuades i Riks kunde han dock inte specificera hur dessa 200 miljarder skulle sparas, mer än att ”lägga ner olika verk som inte gynnar väljarna”.
Jag var Slöseriombudsman 2015 och har ägnat över 10 år att på min blogg skriva om just slöseri. Det är lite av en hjärtefråga för mig faktiskt och åtskilliga granskningar har gjorts av mig genom åren, inte minst genom att kritisera den ofattbart frikostiga bidragsgivningen till föreningar. Så givetvis tycker jag att det är positivt att fler vaknat och ser vikten av att få bort en massa kostnader som slösas av skattepengarna varje år.
Men hans utspel handlar nog mer om att Jan Emanuel tycker att det varit för tyst om honom senaste tiden, inte om att hans hjärta verkligen brinner för frågan. Slöserifrågan är för viktig för att bli ett jippo.
Ambitionen att en stat inte ska slösa pengar på onödiga saker är alltid viktig, även om den hanteras av Elon Musk med motorsåg på scenen. Tyvärr har hans DOGE inte ännu sparat en enda verklig dollar och det är oklart om det verkligen kommer bli besparingar och inte bara röda siffror när administrationen är klar. Det krävs nämligen att du kan någonting om det du ska spara på så att inte besparingen orsakar högre kostnader någon annanstans.
I Sverige har vi visserligen en enormt utbyggd finansiering av det så kallade ”civilsamhället”, vilket innebär att staten älskar att du startar en förening och söker bidrag istället för att du startar ett företag. Jag har genom åren sett otaliga föreningar som borde varit bolag, för de säljer saker på den kommersiella marknaden. Jag har även sett ännu mer av kategorin ”bidragslön” i bemärkelsen att de flesta föreningars bidrag bara går till att finansiera löner till de som driver den, och inte minimilöner.
Men vårt största problem är att hela välfärdssektorn byggt på ”heder och samvete”, ett system som även innan den enorma migrationsvågen under 2000-talet utnyttjades av svenskar. Myndigheter har på grund av att ”integritet”, dvs skydda fuskarna, inte fått dela information och det har räckt att du försäkrar att du inte ska fuska.
Föreningsbidragen borde minimeras men de stora pengarna finns att hämta i det enorma fuskande som pågår inom välfärden, eller förlåt, det är ju inte fusk. Det handlar om stöld.
Folk stjäl varje dag enorma summor från våra gemensamma system, både genom aktiva bedrägerier men också genom att jobba svart och ta bidrag, lura till sig bidrag man inte har rätt till och storskaliga upplägg som de uppmärksammade assistans-bedrägerierna.
Massa helt vanliga människor har länge tyckt att VAB är rimligt att söka och få, trots att du ändå arbetar och därmed inte tappar inkomst. För att ”på heder och samvete” är naivt, löjligt och faktiskt helt ogreppbart att ett land vilat på den tunna grunden så länge. En ofattbar avsaknad av respekt för skattepengar och för alla de hårt arbetande som betalat in dem.
Socialdemokraterna, för det är de som konstruerat systemen, borde skämmas för att så lättvindigt öppnat våra gemensamma system på vid gavel och med sitt goda minne låtit sjukt stora summor försnillas och stjälas. Bara för att de insisterat på att ”heder och samvete”, för att kontroller ansetts som kränkande.
Trust is good, control better, är ett känt citat som tillskrivits lite olika historiska personer, bland annat Lenin, och dykt upp i diverse maffiafilmer. För att det är sant.
Enligt Skatteverket försvinner 100 miljarder kronor varje år, sammantaget genom den offentliga upphandlingen och bedrägerier från välfärdssystemen. För att mycket få offentliga aktörer verkligen kollar upp att de fått vad de beställt kan skurk-företag lura kommuner, regioner och andra på stora pengar genom upphandlingen, som ofta är så krånglig att delta i att få företag orkar bry sig och lämnar därmed fältet öppet för kriminella.
De stora pengarna finns alltså att hämta genom betydligt större kontroll och en helt annan attityd från det offentliga gentemot både företag och bidragstagare.
Men vi kan redan nu plocka det långt hängande frukterna och se över bidrag till föreningar, som håvat in gratis pengar utan motprestation i många decennier. Studieförbund som fortfarande får pengar för studiecirklar när internet uppfanns för över 30 år sedan är ett annat område.
Regeringen borde också göra om Arvsfonden till Statliga offerfonden, och skriva om villkoren för bidragsgivning så att inga föreningar kan söka. Istället borde avkastningen på en miljard per år gå till brottsoffer, vårdskador och annat som folk drabbats av.
Vi behöver inte DOGE, vi behöver ha politiker som fokuserar på kontroll.
Rebecca Weidmo
fri högerdebattör på sajten uvell.se
