Lagen om eget boende (EBO) för asylsökande infördes 1994 av regeringen Bildt och har under drygt 30 år gett asylsökande rätt att bosätta sig var de vill och kan. Den lagen kom i en helt annan tid. Sedan dess har asyl- och annan invandring till Sverige ökat mycket kraftigt och behov av att ha ordentlig kontroll på vilka som söker asyl och andra typer av uppehållstillstånd har uppstått. EBO-lagen upphör och den nya ordningen, som innebär att asylsökande ska bo på Migrationsverkets boenden, införs i två steg. Det första steget införs 1 mars och rör nya asylsökande. Det andra steget införs 1 september och berör alla asylsökande som bor i eget boende.
EBO-lagen har gällt under 30 år
I en avhandling om asylsökandes och flyktingars levnadsförhållanden i Sverige med den långa titeln är ”New Beginnings, New Challenges: Health & Housing of Asylum Seekers and Refugees in their Early Post-Migration Period in Sweden” har forskaren Charlotta Van Eggermont Arwidson bland annat undersökt hur levnadsförhållandena i Sverige påverkar asylsökandes och flyktingars psykiska hälsa, med särskilt fokus på bostadssituationen under asylprocessen:
”De mest betydande resultaten visar att asylsökandes psykiska hälsa påverkas av en kombination av flera faktorer, där boendesituationen i kollektiva anläggningsboenden är särskilt viktig. Bland annat antyder resultaten att boende på institutionsboende kan ha en mer negativ inverkan på den psykiska hälsan jämfört med att organisera sitt eget boende som asylsökande.”
Men samtidigt sammanfattas de 14 intervjuade asylsökandes upplevelser av att ha bott på Migrationsverkets boenden så här (översatt från engelska):
”Resultaten indikerade att deras upplevelser i hög grad påverkades av asylprocessens ovisshet och de begränsningar som följde av knappa resurser och boendeförhållanden, vilket ofta beskrevs som att leva ”ett fruset liv”. Detta ”frusna liv” var en källa till ständig oro och ledde till farhågor om möjliga långsiktiga effekter på deras hälsa. Trots dessa utmaningar lyfte asylsökandena fram omsorgshandlingar som spontant uppstod bland de boende, vilket speglade en gemensam omsorg om varandras välbefinnande.”
Lagen om eget boende (EBO)
Asylsökande har ingen ovillkorlig rätt att vistas fritt i landet och det anses nu, efter 30 år av möjlighet till att ordna eget boende, att det är viktigt att asylsökande finns tillgängliga för Migrationsverket och att de därför ska bo på anläggningsboenden. Det handlar också om att de asylsökande inte ska behöva leva i utanförskap eller ekonomisk och social utsatthet, och att asylprocessen och återvändandearbetet ska kunna fungera effektivt.
Flyktingförläggningarna
I avhandlingen som nämnts ovan har ett antal asylsökande intervjuats om sin boendesituation och en del av dem för fram positiva sidor av att bo i Migrationsverkets regi. Det positiva som sägs sammanfaller med erfarenheter från verkligheten från otaliga besök på ”flyktingförläggningar”, som de kallades då, för omkring 20 år sedan (ca 2002-2007).
Under många år bodde de flesta som sökte asyl på dessa förläggningar. På en del av dem (möjligen de flesta) hade Migrationsverket informationskontor som var öppna ett antal timmar varje dag. De asylsökande kunde vända sig dit med frågor och klagomål och hämta sin post där. Under 14 år som asylombud besökte jag otaliga sådana förläggningar i bland annat Eksjö, Hallstahammar, Hedemora, men oftast och regelbundet minst en gång i månaden under några år – i Gimo, norr om Uppsala.
Migrationsverkets boende i Gimo
I Gimo bestod de asylsökandes boenden av små, enkelt möblerade lägenheter. Alla hus låg i närheten av varandra. Migrationsverket hade kontor med personal på plats varje dag. ”Mitt i byn” fanns Röda Korset med sin verksamhet Kupan dit man kunde komma och dricka kaffe och prata med andra i samma situation, men också köpa kläder och prylar för en billig peng i second hand-butiken. En mötesplats, uppskattad av många. Det var också där som vi, som kom från Stockholm för att träffa de asylsökande minst en gång i månaden, hade ”mottagning” och alla som ville kunde komma och prata med oss och få svar på frågor, uttrycka frustration och säga sin mening om livet och framtiden i ett nytt land. Viktigt, sa många, var att träffa oss som kom dit frivilligt och oorganiserat, som ”vanliga människor från det svenska samhället”, inte från någon myndighet eller organisation.
Om mottagandet av asylsökande
Precis som asylsökande i den citerade avhandlingen så upplevde de människor vi lärde känna under våra många besök väntan på beslut som det svåraste, mest psykiskt påfrestande. Men också att det till viss del var positivt att bo nära människor i samma situation, som i Gimo. Så att de kunde umgås med andra asylsökande om de ville. Positivt var också att det fanns personal från Migrationsverket på plats, och Röda Korsets verksamhet. Att boendet inte låg isolerat och att de kunde träffa personer ”utifrån” var också viktigt.
I den lösligt sammansatta, ibland varierande grupp jag ”anförde” fanns många olika yrken och åldrar representerade: riksdagsledamöter, präst, lärare, en och annan ledarskribent, kommunanställda, en person som kunde tolka till/från arabiska vid behov även om hon inte var med i egenskap av just tolk med flera. Alla var där som medmänniskor, inte i egenskap av sina yrken eller jobb. Variationen av besökare gav möjlighet för dem vi träffade att få en bred bild av Sverige och svar på olika frågor ur olika perspektiv. Vi hyrde en minibuss med plats för åtta personer och körde dit och hälsade på. Vi lärde känna dem, vi skrattade och grät tillsammans. Vi hade med oss tandkräm och strumpor och annat som var dyrt för dem att köpa. Och leksaker till barnen.
Ibland delade vi på oss och besökte dem som ville få en privat pratstund med oss i sina hem, fick höra deras historier, veta hur de kände sig och hur väntan tärde på dem. Vi lyssnade och svarade och förklarade efter bästa förmåga. Talade alltid klarspråk. Förklarade asylprocessen, berättade om skyldigheter och rättigheter. Behandlade dem som vuxna, kapabla människor. Det blev som en sorts naturlig introduktion i och om det svenska samhället, som gav dem nya insikter vare sig de sedan fick stanna eller inte.
Tiderna är annorlunda nu
Tiderna är förstås helt annorlunda nu. Asylsökande som kommer hit idag blir knappast bättre rustade för ett liv i Sverige om de trängs med trångbodda släktingar eller utnyttjas av människor som hyr ut en säng i en trea där det redan bor 15 personer, än om de bor på ett fungerande och ordnat anläggningsboende. Det finns också möjlighet att lära känna lokalbefolkningen på ett bättre sätt om man är stationerad ”mitt i byn”.
Viktigast är att beslut om uppehållstillstånd fattas snabbare
Dock är min slutsats efter alla år av erfarenheter och kontakter med asylsökande – vilket också den nämnda avhandlingen verkar visa – att det absolut bästa för både dem som sökt sig hit och för Sverige är att beslut fattas så snabbt och rättssäkert är möjligt. Så att man inte börjar rota sig här och efter tre år får avslag. Men också för att man snabbt ska komma ut i samhället om man får uppehållstillstånd och inte tvingas leva åratal i limbo. Och med betydligt färre asylsökande än tidigare år borde handläggningstiderna kunna kortas rejält. Då går det också alldeles utmärkt att bo på Migrationsverkets anläggningsboenden.
Merit Wager
