Vänstern tröttnar visst aldrig på att kalla liberaler och konservativa för fula namn. Ann Heberleins nya äventyr som Magda Gads BFF är bara ett i raden av exempel.
”Moderaterna flörtar med fascismen”, var rubriken till Ann Heberleins första text på Magda Gads plattform häromdagen. Hon fräste åt sitt tidigare parti med en kavalkad av glåpord.
I sociala medier noterar jag nu att hundratals vänster-sympatier jublar, skickar tumme upp och hejar på.
Behovet av bekräftelse kan vara vad som får Heberlein att ta till storsläggan mot sina tidigare vänner. Sidbyten ger klick och ju högre man skriker, desto fler hjärt-emojis får man.
Dessvärre hetsar hon på polariseringen i den svenska debatten ytterligare med sina bombastiska inlägg.
2020 klagade Heberlein i en intervju i G-P över att vi lever i en tid som i alltför hög grad premierar starka känslor och tydliga motsatsförhållanden. Själv var hon inte intresserad av att dras in i den typen av debatter.
Ändå tyr hon sig till dem, och skapar hon dem. Igen och igen.
Heberlein menade i sin text hos Gad att årets valrörelse ”kan bli den mörkaste i min livstid: med blinkningar till fascism, exkluderande retorik och en galopperande nationalism”. Hon menade att flera saker bevisar ”Tidöregeringens rasistiska politik”, samt misstänkte att regeringens migrationspolitik handlar om att hålla Sverige etniskt rent. Nu för M ”en politik som inte kan förstås som något annat än rasistisk och exkluderande”, skrev hon. Partiet har enligt henne hamnat i ett öppet fascistiskt språkbruk, driver en inhuman politik och har företrädare som medvetet flörtar med ett fascistiskt tankegods.
Ouch. Attacken var hetsig och hård.
I ett inlägg på 1 maj skrev Heberlein i liknande frän ton om repression, inhumana beslut och populism. ”Jag ser skit. Jag är inte en del av det: höger.”
Och i samma andetag som hon anklagade Moderaterna – och framför allt Carl-Oskar Bohlin minister för civilt försvar – för att tala i termer av ”vi” och ”dom”, skapade hon en avgrundsdjup klyfta mellan sig själv och regeringen. Mellan höger och vänster.
Som exempel för allt detta mörker lyfte Heberlein den så kallade ”angiverilagen”, en utredning om varför det föds för få barn, tonårsutvisningar, fängelser för barn, slöjförbud och minskat bistånd.
Som om reglerad invandring per definition var rasism? Som om värnandet om skattebetalarnas pengar var fascism? Som om straff för grova brott var mörker?
För att vara doktor och intellektuell tog hon till märkligt populistisk tekniker. Argument i sak fattades dessvärre. Ohederligt, minst sagt.
På första maj gjorde Heberlein ”officiellt slut med högern”, och skrev ”Jag är en usel partist, illojal i varje cell av min kropp”.
Detta är förvisso sant.
Hon blev medlem i Feministiskt initiativ 2014, då hon placerade sig till vänster politiskt. Men 2017 gick hon i stället plötsligt med i Moderaterna, kandiderade till riksdagen 2018, och arbetade som tjänsteman för M i Region Skåne under några år.
I en intervju 2025 sa hon i stället att hon övervägde att rösta på Socialdemokraterna.
Det är lätt att förstå varför hon i kommentarsfält beskrivs som vinglig, publicitetssjuk, bekräftelsebehov, hoppjerka, velig, opålitlig, populist och labil.
Ida Ölmedal skrev redan 2016 träffsäkert i Expressen att: ”Ann Heberlein är i själva verket den svenska debattens mest pålitliga vindflöjel. En som med fantastisk känslighet böjer sig för minsta bris och fungerar som en vilt fladdrande mätare för vartåt det blåser.”
Ja, hon tycks studsa fram emellan åsikter och grupper, styrd av trender, opinion eller sina egna ekonomiska problem också känsloutbrott. Men det är inte en enskild uppmärksamhetssökande människa som ska kritiseras, utan hennes ord. Heberlein har en förmåga att förtrolla, och via forum som Expressen har hon makt över opinionen och tonen.
Hon kan dessvärre ha rätt i att årets valrörelse ”kan bli den mörkaste i min livstid”.
Och inte på grund av Tidöpartierna.
Carolin Dahlman
