Demonstrationer ute på gator och torg är en del av de yttrandefriheter som finns i demokratiska nationers verktygslådor. Demonstrationer ska dock inte jämställas med demokratins fundament; det vill säga folkviljans möjligheter att i allmänna val se till att den representativa demokratin mer speglar folkviljan än maktetablissemangen.
SOM-institutet vid Göteborgs universitet har i sin årsbok för 2026 med titeln ”Mot en tid som flytt” upplåtit plats åt en grupp som heter ”Omstridd demokrati” från Södertörns högskola att publicera en artikel med rubriken ”Gatans parlament eller ett normalt sätt att påverka politiken?”
(”Gatans parlament” är ett uttryck som i Sverige länkas till den blivande statsministern Per-Albin Hansson (S) från 1904. Han använde begreppet för att kritisera ”utomparlamentariska aktioner som riskerade att åsidosätta den valda, representativa demokratin.”
Artikelförfattarna är mycket positiva till demonstrationer och följaktligen mycket kritiska mot förslag om att till exempel inskränka demonstrationsrättigheter som bedöms hota rikets säkerhet eller som agerar hotfullt utanför riksdagen. I den sistnämnda motionen skriver riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson (KD):
”Vi har de senaste åren sett ett ökande antal demonstrationer och andra aktioner vid svenska skyddsobjekt som exempelvis Riksdagshuset. Även om den svenska grundlagen regeringsformen som reglerar demonstrationsfriheten, är mycket generös ser vi nu att det har passerats en gräns. Det har blivit tydligt runt riksdagen då ledamöter inte längre känner sig trygga att röra sig utanför husen när vissa demonstrationer pågår. Demonstranterna är uppsökande gentemot ledamöterna och går till och med till konfrontation på olika sätt. Skyddslagen bör därför skrivas om så demonstrationer och allmänna sammankomster inte ska vara tillåtna vid eller i omedelbar närhet till skyddsobjekt”
Enligt gruppen ”Omstridd demokrati” ska sådana förslag avvisas eftersom de bör ses ”i ljuset av den globala avdemokratisering som ägt rum under de senaste15 åren.” Jag håller med om att inskränkningar i-bland annat demonstrationsrättigheter kan betraktas utifrån den ”globala avdemokratisering” som gruppen från Södertörns högskola refererar till. Men frågan är förstås hur den svenska demokratin hotas av vissa demonstrationer/vissa inskränkningar i demonstrationsrätten?
Först som sist: Demokratin står sig mycket stark i Sverige.
I Freedom House senaste demokrati-Index har Sverige sjunkit från 100 till 99 på den 100-gradiga skalan. Att vår demokrati försvagats med en punkt beror enligt Freedom House på de problem som plågar Sverige: brottslighet, hatbrott och problem med integrationen.
Denna anmärkning från Freedom House har direkt bäring på motionen av den kristdemokratiske riksdagsledamoten. Det han lyfter fram är ju inte kritik mot demonstrationsrätten som sådan utan mot de inslag av våld och övergrepp mot ledamöter i vår parlamentariska demokrati som framförallt Palestinademonstranter utanför riksdagshuset ställt till med. Att vilja värna den svenska demokratin är inte alltid att liksom ryggmärgsaktigt värna demonstranters rätt att protestera. Om demonstrationer innebär våld och lagbrott så kan de, i linje med resonemangen från Freedom House, faktiskt innebära mer problem än möjligheter för den svenska demokratin.
Gruppen ”Omstridd demokrati” rapporterar i SOM-institutets årsbok om ett antal olika och återkommande demonstrationer i Sverige: Vilka är det som demonstrerar, vad tycker folk i största allmänhet om demonstrationer och hur många är det som demonstrerar?
Man jämför bland annat demonstrationer på förstamaj, Pridedemonstrationer, klimatprotestdemonstrationer, USA-kritiska och Ukraina- och Palestinavänliga demonstrationer med varandra.
Gemensamt är att det är ganska små delar av Sveriges befolkning som demonstrerar. Medan däremot de allra flesta har en allmänt positiv syn på rätten att demonstrera. Vilket ju är stabilt och bra. Men avståndet till demokratins kärna – folkviljan -är i de flesta fall mycket stort i flera av demonstrationstågen.
De som verkligen sticker ut åt det ena hållet är de allt större Prideevenemangen. Bland de demonstranterna finns en mycket stor bredd vad gäller åldrar, utbildning och politiska uppfattningar i stort. På den andra sidan sticker de Palestinavänliga demonstrationerna ut. Där dominerar utrikes födda och de som anser att Vänsterpartiet är ”bästa parti” stort. I anslutning till dessa demonstrationer förekommer ofta hyllningar av terrorgrupper och öppna krav på utrotning av den judiska staten Israel.
Min poäng med ovanstående resonemang är dock inte att slå ett slag för begränsade demonstrationsfriheter. (även om jag anser att sådant som förnekande av Förintelsen, Hamas-hyllningar, antisemitism och våldsamheter inte hör hemma på svenska gator och torg.) Det jag vill framhålla är däremot att demonstrationer av det här slaget inte ska blandas samman med den svenska folkviljan. Och understryka att Per-Albin Hansson hade rätt redan år 1904.
Små grupper av människor med sina rötter och sympatier i islamska diktaturer och med förkärlek för det lilla partiet Vänsterpartiet utgör helt enkelt ett slags gatans parlament som det gäller att hålla på minst armlängds avstånd från den folkvalda politiska demokratin.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
