Det blev ingen storskräll för vänstern, så mycket kan vi konstatera. De hade bara för några månader sedan räknat med egen majoritet och vänstern firade i förväg – äntligen skulle de vinna riksdagens majoritet de inte haft sedan 2005. Våta drömmar om Vänsterpartiet i regering, hos de som fortfarande sitter i huset Stalin gav dem, och lika våta drömmar om en S-regering som på Palmes tid, med bara S-ministrar.
Istället samlat de dryga 150 mandat i riksdagen. Och riksdagens har fortsatt en stark icke socialistisk majoritet. Det är något att fira, Sverige har röstat nej till socialism. Ännu mer att fira är att Moderaterna gick framåt och MUF dominerar fullständigt bland de unga. Både bland förstagångsväljare och i skolvalet.
Så högern vann valet men förlorade makten.
Dessutom firar alla i högern särskilt när det går dåligt för Socialdemokraterna. Jublet steg på Moderaternas valvaka när det stod klart att partiet gör sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Magdalena Anderssons påstådda popularitet ledde till total kollaps för partiet och hon når inte ens upp till Stefan Löfvens kassa resultat från 2018.
Hur kunde det bli så här?
Chansen att partiet svarar på den frågan ärligt när Magdalena Andersson nu blir statsminister är gissningsvis lika med noll för lika mycket som de alltid ljuger för väljarna ljuger de för sig själva och ingen vill säga att kejsarens är naken när hon står i Rosenbad.
Det är också något positivt för högern, att Socialdemokraterna inte kommer dra några ärliga slutsatser över den totala genomklappningen i valet. De tappade ett ointagligt försprång på 12 %-enheter på bara några månader och själva tappade de massa väljare till Vänsterpartiet.
Att förlora på det här sättet är det bästa tänkbara sättet att förlora. Efter att ha tagit igen ett enormt försprång för vänstern, hjälpt Liberalerna att stanna kvar i riksdagen och dessutom lyckats både nå unga väljare och bli näst största parti igen gör att ingen moderat i landet egentligen kan deppa.
För Andersson har ingen regering och sannolikheten är dessutom mycket stor att hon kommer tvingas regera på en borgerlig budget. Även om Tidö bara få lägga en så neutral budget det går kan Moderaterna samla övriga Tidö bakom sin egen partimotion istället, vilket är tillåtet. Den budgeten får då 173 röster. Hur Andersson ska få Centerpartiet att rösta på en socialistisk budget är då frågan?
Och Sverige kan regeras vidare av högern utan högern i Rosenbad. Visst är det lite snöpligt att falla på målsnöret efter en så bra valrörelse men märkligt nog är stämningen inom högern mycket god. Ulf Kristersson kommer inte kasta in handduken för att en socialdemokrat som inte ens kan hantera gängkriminella i Botkyrka eller partiets eget lotteri kräver det.
Det som alla varnade för skulle hända kommer nu dessutom hända – otaliga talmansrundor, statsministrar som faller i omröstningar, bråk i media och ingen ny regering på månader, förmodligen. Röda linjer är röda linjer tills man bråkat tillräckligt länge att de börjar bli löjligt rosa.
Vid valförlusten 2014 gick Moderaterna igenom ett stålbad och stor identitetskris och självrannsakan utlöstes. Den här förlusten kommer inte leda till något sådant hos vare sig M, KD eller L som alla var vinnare. Och även om SD inte räknat med att tappa väljare kommer chocken lägga sig och insikten att man kan inte öka i varje val infinna sig. De har rest sig från värre saker.
I kulissen vid allt brök och bök som väntar kommer därför en samlad höger kunna stå och bara se på och äta popcorn när ”eat the rich” måste äta sig själva i förhandlingarna med partier som de betraktade nyss som ideologiska fiender.
Rebecca Weidmo Uvell
