Resultatet i årets riksdagsval var i stort sett detsamma som 2022. Rösterna 2026 fördelade sig i och för sig lite annorlunda mellan partierna. Vilket innebär att den sittande regeringen – som nu är en så kallad övergångsregering – har tappat sin majoritet. Men skillnaderna är fortsatt mycket små.
Alla åtta partierna klarade sig kvar med goda marginaler till spärren på fyra procent. Socialdemokraterna tappade ett par procentenheter men är fortfarande tydligt störst med sina 28 procent. Moderaterna gjorde ett något bättre val än 2022 och är näst störst på nästan 20 procent. Alla småpartier ökade lite medan det tredje största partiet Sverigedemokraterna tappade i väljarstöd och landade på 17, 5 procent av rösterna.
Att fler människor som tidigare inte röstat nu tycks ha röstat i årets val är givetvis mycket bra. Det stärker demokratin på lång sikt. Det ökande antalet röster från vissa utanförskapsförorter har heller inte förändrat valresultatet nämnvärt på totalen.
Magdalena Andersson är ledare för det största partiet Socialdemokraterna. Hon har nu fått talmannens uppdrag att försöka förhandla fram ett regeringsunderlag som kan få riksdagens godkännande med henne som statsminister. Det Magdalena Andersson framförallt behöver utgå ifrån är att hon verkar i en representativ demokrati.
Regeringsbildningen bör på bästa möjliga sätt spegla folkviljan så som den har kommit till uttryck i riksdagsvalet.
Det finns en ganska stor övervikt för mittenväljare med lätt högerlutning. Och väljarnas uppslutning för partier som står för en stram invandring är mycket stor. Och med den sannolikt – enligt flera framstående underrättelsechefer i Europa – ökande risken för ryska militära anfall mot länder i Europa så behöver givetvis den svenska regeringen bestå av partier som inte darrar på den militära försvarsmanschetten.
Socialdemokraterna och säkerligen också en del andra partier är förstås medvetna om de risker och faror de har att hantera om det enda man lyckas få fram är ett regeringsunderlag som främst speglar olika partiers ”röda linjer” mot att samarbeta med andra partier, i stället för att ligga nära väljarnas uppfattningar och stämningar i tunga samtidsfrågor.
I flera länder i Europa har många traditionella och stora partier helt försvunnit eller marginaliserats därför att de inte klarat av att bryta sig ur gamla strukturer och förlegade ideologiska låtsasbilder av verkligheterna. Den utvecklingen har vi till exempel sett i Italien och Frankrike och liknande utvecklingar kan vi befara i Storbritannien och Tyskland.
Partier som gått under har ofta valt att mer låta sig styras av kändisar, kultursidor, ledarsidor och av det mediala etablissemanget i stort än av väljarna. Sådant bör därför de större svenska partierna avstå ifrån.
Kändisar och medias opinionssidor lever ofta i en egen lite vänsterflummig (ibland högerflummig) bubbla där allt på sista raden som vanligt handlar om Sverigedemokraterna och om invandringsfascism och om att demokratin hotas om andra åsikter än bubblans gör sig hörda. Vilket partier inte bör bry sig så mycket om.
Det är också helt förvridet att det representativa systemet i riksdagen fortsätter att indela sig i block utifrån gamla höger-vänstermönster från forntiden och/eller utifrån uppfattningar om SD och V. Utifrån valresultatet är det helt tokigt att förvänta sig att Magdalena Andersson som ledare för det största partiet förutsätts försöka få ihop en regering med stöd av C, V och MP. Varför ska hon göra något sådant?
Likheterna mellan S och V, MP och även C i de tunga väljarfrågorna är minimala jämfört med likheterna mellan till exempel S och M och SD. Givet hur väljarna har röstat borde det naturliga vara att Magdalena Andersson – eller om hon misslyckas – Ulf Kristersson försöker sätta ihop en regering som speglar väljarnas viktigaste uppfattningar på bästa möjliga sätt. Partierna som har ansvar för den representativa demokratin behöver kort sagt inse realiteterna. De ska representera väljarna. Därför är uppdraget till regeringsbildarna att försöka förhandla fram en regering med stabil majoritet och som är överens om hur de tunga och viktiga samtidsfrågorna ska skötas.
Opinionsmätningar bör framöver bara fokuseras på de enskilda partierna. Medias blockindelning inför årets riksdagsval blev ju i vart fall till 50 procent helt parodisk när oppositionspartierna föstes ihop i ett block som inte finns i de realpolitiska verkligheterna. Låt istället varje parti stå för sig själv fram till valdagen. Därefter är det upp till de valda representanterna i riksdagen att försöka formera fungerande regeringsblock.
Widar Andersson
Krönikör/Skribent
